Utvecklingen går oerhört snabbt framåt. Greppa, bita, skratta, jollra och försöka sitta. Alltid är det något nytt som är på gång.

Senaste veckan har vi upptäckt att vår dotter har ett humör. Från filten på golvet hör vi allt oftare ett frustrerat ”Uhhhh Uhhhh”. När vi tittar ner ser vi en liten flicka som ligger på sidan med utsträckta armar mot en leksak som ligger för långt bort. Humöret i kombination med eftermiddagströtthet och en dum leksak som tex slår henne i huvudet (hon slår sig själv i huvudet, men det förstår hon inte) eller är för stor för att stoppa in i munnen, har vid ett antal tillfällen resulterat i regelrätta raseriutbrott.

Det är som tur är inte så ofta hon är på det Dåliga humöret. Allt som oftast praktiserar hon det Goda, till föräldrarnas stora glädje.

Som igår på Språkkaféet, när hon låg i fönsterkarmen och charmade alla gästerna med sitt leende

eller idag i mataffären när en stolt fader kunde bära den nyfikna dottern på armen!

Som vi förstår så går allt som det skall. Kanske till och med lite över förväntan enkelt än så länge (kommer jag säkert få äta upp). Men det finns ett MEN…

Det är januari och vädret är S-K-I-T, även om det kan vara vackert när man ser ut över Götaälv och fantiserar om fornstora Götaverk:s-dar. Både Andreas och Johanna är vana vid att jobba mycket och interagera med människor människor hela dagarna. Det har infunnit sig en liten känsla av rastlöshet och instängdhet…

Kanske är det inte bara vi som har känt så under bebistiden?

Inget blir dock bättre av att hänga läpp.

En Paris-vecka i April är sedan tidigare inbokad, så även lägenhet med spjälsäng och utsikt över takåsarna.

Igår fick jag ett mail från Liv Hordvik på Xtra Care om att behovet på sjuksköterskor i Stavanger och Bergen var mycket stort just nu. Spännande tänkte jag och svarade. Bergen har jag varit i förut och trivdes mycket bra. Kanske, kanske blir det en treveckors jobbresa dit tillsammans med fru och barn. Hänger på om det går att finna ett lämpligt boende.

Något som är betydligt mindre ”kanske” och betydligt mer ”nästan säkert” är sex sommarveckor i undersköna Årdal.

Gjorde tydligen ett så bra intryck på dem sist jag var där, så hemsjukvården skall försöka hitta en lägenhet till oss som vi skall få bo i. Ser fram emot att få jobba där igen och att gå långa fjällpromenader efter jobbet med dottern på ryggen!

Märkligt, men känslan av instängdhet blev genast betydligt mindre

/Andreas

Det var inte på det dåliga sättet och jag tror att alla sjuksköterskor förstår vad jag menar, men på det stimulerande och lärorika.

Den viktigaste lärdomen och dagens visdomsord får bli ”oavsett hur många överläkare det är på salen så fullför du din tanke och utesluter att du har rätt”, för visar det sig 5 timmar, fulla med jobb och patientlidande, senare att du hade rätt så kommer du att gräma dig!

Skönt att varva ner i sängen och titta på dagens bilder…

Som ni förstår så ser jag fram emot att komma hem…

/Andreas

PS Ta nu chansen och gå gratis på en av världens mest berömda operor!

12.30 mötte jag fotografen Jezzica som kommit från Stockholm för att ta några bilder till ett reportage i arbetslivs- och karriärs-magasinet Shortcut.

Plåtade i gamla och vackra Barnsjukhuset med sina ljusa Florence Nightingale-inspirerade salar, nuvarande Institutionen för Vårdvetenskap och Hälsa dvs lokalerna där jag påbörjade min transformation mot sjuksköterskeyrket.

I tisdags lunchade jag med Lina, en journalist från Spionen som är en tidning som går ut till alla studenter och universitetsanställda i Göteborg.

Då åts och plåtades det på Operan (i ”blåkläder”)!

Förhoppningsvis kan jag inspirera någon, ge en ny infallsvinkel, visa på en möjlighet i vårt yrke.

Det finns fler sanningar är landstingets och kommunens!

/Andreas

PS Det är dags att sova nu för snart skall jag vara i Borås för att praktisera, och inte bara prata om, yrket. Jag får väl återkomma när tidningarna är tryckta och i omlopp.

Fyra veckor på HIA i Borås och tre i Lofoten har det blivit denna sommar. På måndag kommer de sista semesterfirarna tillbaka till sina arbeten och saker och ting återgår till det normala. Det normala är dock att det är brist på sjuksköterskor på många ställen och jag är en av många som gärna erbjuder sina tjänster för att lösa en akut sjuklucka, hjälpa till vid en tillfällig förhöjd arbetsbelastning eller en icke tillsatt tjänst.

Så med andra ord, jag är inte arbetslös nästa vecka heller

Har dock valt att bara jobba två nätter, det har ju trots allt varit en hel del den sista tiden…

Innan jag avslutar måste jag bara säga att jag har haft några intressanta veckor på HIA.

Älskar blåkläder från AlingsåsTvätteri, känns liksom hemtrevligt!

Under HIA-tiden var det dock något som fattades, men idag kom det, pricken över i:et. Ett ambulans-EKG visade en pågående ST-höjningsinfarkt och planen var direkt-PCI. En ovanligt lugnt läge på avdelningen fick mig att säga ”det hade varit intressant att vara med”. Avdelningschefen hörde vad jag sa och 4 minuter senare stod jag nere på röntgen med ett tungt förkläde och tittade på när vetenskapen mer eller mindre lurade döden och fick några goda år till!

Ganska coolt…

/Andreas

Nu har jag lämnat Jämtli Vandrarhem, kört de 79 milen hem, sovit en natt hemma, åkt till Borås och jobbat, kommit hem, sovit och gör mig nu redo för att åka till Borås för att jobba en kväll+dag (med övernattning på Vila vandrarhem)…

Sedan skall jag landa, vila, njuta av att vara hemma!

Vill kommentera en sak jag skrev i inlägget från Abisko. Jag skrev att jag hade fått positiv feedback på mitt jobb av en överläkare. Att han var överläkare spelar inte någon roll, men att man som bemanningssköterska får positiv respons är inte så vanligt och gör mig därför extra glad!

Vill uppmana alla att berömma en vikarie/bemanningssköterska idag. De blir otroligt glada då!

/Andreas

PS Och när du gjort det så berömmer du en av dina dagliga medarbetare. De blir otroligt glada då!!!

PPS På måndag hade jag tänkt att vinnaren skall koras i vårdväskan.se-tävlingen. Än så länge har jag fått in två bidrag och ”gilla”-ställningen på Facebook är 6 ”gilla” till Maria och 7 ”gilla” till Kicki. In och gilla och skicka sedan in ditt bidrag!

Ta Panda Rei, eller Panta Rei som man fick lära sig i svenska skolan är ett uttryck som tillskrivs den grekiske försokratiske filosofen Herakleitos från Effesos (nuvarande Turkiet).

Han menade att allt är i ständig förändring och att man inte kunde stiga ner i samma flod två gånger för att ”allting flyter”, Ta Panda Rei!

Detta är en ”livsstilsblogg”, en blogg som bygger på mitt liv, mitt jobb och mina funderingar. En blogg som jag skrivit i över två år och som, utan att analysera, säkert har gått igenom olika faser i takt med att mina intressen har skiftat och jag har intresserat mig för olika saker i min omgivning.

Det har varit två fantastiska år där jag har använt friheten som mitt jobb ger mig till att jobba mig runt i Norge och till en viss del Sverige. Jag har spenderat mina pengar, min tid och min frihet på konst, resor, vin, mat, opera, vänner och allt annat jag njuter av. Det har varit underbart!

Den som tvivlar eller blir nyfiken kan klicka runt på bloggen bland de drygt 700 inläggen och skapa sig en egen uppfattning…

Saker och ting har förändrats hela tiden, men inget drastiskt har skett. Nu börjar det dock röra på sig. Den långsamma floden har ökat fart och är på väg in i ett brantare parti som kommer att skaka om och förändra allt för alltid och det snabbt!

All drastiska förändringar är skrämmande, men precis som skrämmande fjälltoppar så tror jag att man måste möta dem med glädje och försöka omfamna dem och göra det bästa av dem, trotts att man håller på att skita på sig av (höjd)skräck. Jag tror det blir bäst då, så…

Mina hårdaste kritiker under mina jobbresor, som fram för allt finns i Sverige, menar ofta att ”det är klart att du kan leva så som du lever, du som inte har några barn”.

Idag är det 6 veckor kvar tills jag också har barn!

Jag vill inte ta ut något i förskott då jag är lite nervös, men när allt har gått som det skall så kommer mitt liv ha genomgått den största förändringen sedan puberteten och det kommer så klart också påverka sättet jag väljer att arbeta, tingen jag kommer att prioritera, vad jag tänker på och i sin tur hur denna bloggen ser ut. Bloggen är trots allt med mig och där jag är i livet är den.

Det finns en teoretisk plan för vad som händer efter 19:e September, för hur jag skall jobba, för hur jag skall vara ledig, för hur jag och min fru skall få mat på bordet, för hur vi skall kunna fortsätta vara de njutningsmänniskorna vi är! Vi har också lite hemliga och spännande projekt i planeringsstadiet…

Det är som sagt en teoretisk plan för jag har lärt mig att det är en sak att stå under och titta upp på fjällstigen och en annan att stå där uppe och titta på den.

Här måste jag berätta det enda vettiga jag lärde mig under min militärtjänst. Det var på ”NEJ-dagen” den 28:e Oktober 1997 som vår penalistiske och illa omtykte regementeschef berättade för oss om hur den omoderna grekiska armén heroiskt stred och krossade den supermoderna facistiska italienska i de nordöstra bergsmassiven 1940. Italienarna hade en plan för hur de skulle vinna och när den började gå fel så höll de fast vid den tills det var för sent och resten är historia…

Sens moralen var i alla fall: Ha alltid en plan för hur du skall nå ditt mål, men var alltid beredd på att snabbt ändra den om den stöter på oväntade hinder!

Jag har en plan och det enda jag kan säga nu är att i den finns Norge med som en viktig komponent.

Imorgon har jag 70 nya mil att fundera mig igenom så det är bäst jag slutar nu. Hoppas i alla fall att du vill fortsätta följa min resa genom förändringarna som kommer varken vi vill eller inte…

/Andreas

PS Har skrivit ett annat inlägg där jag nämner Ta Panda Rei. Ett inlägg om hur Sverige har förändrats de senaste 20 åren, till det bättre!

PPS Varför starta dagen men uckelele och sombrero i Abisko, tänker någon!?

Varför inte, säger jag!? Det är en möjlighet man bara får en gång i livet

När klockan var tre sken solen och jag tänkte bestämde mig för att hålla mig borta från sängen. Att ”bara vila ögonen” brukar sluta med att jag sover två timmar. Nej, jag visste att en norsk kollega till lika granne var ledig. Knackade på för att fråga om hon ville med på ”tur”.

Beate stod redan i ”turkläder” och hennes glada doberman Kylie är alltid redo!

Beate bestämde snabbt att vi skulle upp till Narvtinden, en topp på nordöstra Moskenesøya (den sydvästligaste Lofots-ön) som skulle bjuda på en fin utsikt över hav och fjäll.

Beate, Kylie, Narvtinden och Te—-stötten

”Stenhögen”, som vi också gick upp på, ser ut som en upp och nervänd sönderslagen tekopp, men jag kommer inte ihåg namnet på den…

Min fobi för höjder och ”luftiga” platser är ett återkommande tema här på bloggen.

Trots att jag hade fått försäkringar om att det i guideboken stod att dett ikke skulle vara en ”luftig” tur, så kom den likväl smygandes…

Känslan av att ”jag kommer aldrig kunna komma ner härifrån”. Känslan av att ”bak mig finns bara luft”. Känslan av skräck som får adrenalinet att pumpa, som får mig att vilja ligga unter ett täcke, men som också får tröttheten att försvinna!

Vid ett parti några hundra meter från toppen kom vi till en kam. Plötsligt var det brant på ena sidan och stup på andra. Där höll jag på att ge upp, men som tur så var Beate lugn, sansad och sa nu tar vi ett steg i taget. Vi pratar om något annat så skall du få se att det blir lätt att gå ner när vi väl har kommit upp.

Jag pratade om fantastiska deserter jag har ätit och lagat…

…och vipps så var vi uppe (688 m.ö.h)!

På skakig hand filmade jag ett litet klipp. Man hör knappt vad jag säger och kameran skakar, men vad gör det när man ha en så fantastisk utsikt!?

Sen var det så fantastiskt att Beate hade rätt!

Det var (nästan) inte obehagligt att gå ner, trots att det var ganska brant. Att ha berget i ryggen och mina vänner framför mig kändes oerhört tryggt!

Väl nere kändes det som om jag hade vunnit över min värsta skräck. Den kommer säkert tillbaka, men aldrig i samband med att jag tänker på Narvtinden!

Och mycket riktigt. Efter att jag varit på Tromsdalstind och tagit sommarvägen upp, men vintervägen ner, efter att jag INTE varit på Hermansdalstind så drömde jag mardrömmar om att jag föll ner för stup.

Efter Narvtinden har jag sovit som en sten!

/Andreas

Inget hindrar att jag bjuder på några smakprov…

På väg upp…

Gamla bekanta!

/Andreas

PS Glöm nu inte att ”gilla” de två tävlingsbidragen och skicka gärna in ditt eget!

Ett vandrarhem som består av en samling gamla timrade stugor. Otroligt idylliskt!

Förutom kyrkbyn, några pizzerior och stängda Samekonst-butiker så finns det inte så mycket i Vilhelmina, bortsett från natur…

Jag och svärfar unnade oss en öl på ”Wilhelmina Hotell”:s uteservering. En uteservering med helt OK naturutsikt!!!

Nästa gång jag skriver så blir det nog från Lofoten (bortsett från eventuella statusuppdateringar på FB)

/Andreas

PS Någon som har några tips på saker att se och göra imorgon? Passerar Jokkmokk, Gällivare, Kirruna, Abisko och Narvik.

Melodi Gardot sjunger  på stereon.

I Johannas mage så hoppar och skuttar det. Trodde aldrig jag skulle säga att hon är otroligt vacker med tjock mage, men det är hon!

Vi har inte varit ifrån varandra mer än en natt sedan slutet på Maj och det känns lite sorgligt att åka bort på lördag…

Imorgon jobbar jag sista passet på HIA i Borås (har ytterligare 3 pass när jag kommer hem).

Mitt uppdrag där har varit något speciellt. Jag har erfarenhet av tellemetrier, svikt och förmaksflimmer, men inte HjärtIntensiv-kompetens, så jag har gått som 2:a sjuksköterska dvs jag, en HIA-sköterska och 1-2 usk:or har delat på en grupp på 8 patienter.

I Norge hade detta varken varit konstigt eller vållat några problem då det är som det alltid är, men på detta sätt jobbar man aldrig i Sverige. Vem som gör vad är ingen självklarhet. Både jag och mina medarbetare har fått försöka finna våra roller  och arbetsuppgifter utan att trampa på

varandras tår. En process som jag gått igenom var gång jag bytt arbetspartner. En process som är lättare när det är lugnt, men lite klurigare när det är mycket att göra och det kanske är första gången man träffar medarbetaren…

Tro nu inte att det har varit katastrof, snarare tvärt om. Det har funkat otroligtt bra (enligt mig). Aldrig lätt att bryta inarbetade arbetssätt och rutiner!

Tycker det var modigt av HIA att tänka ut en kreativ lösning för att lösa bemanningssituationen i sommar, en lösning som  går utanför den ”svenska” mallen och något jag gärna är med på fler gånger.

Patientmässigt har jag träffat på flera intressanta fall, allt från aortadissektioner (typ A) till hjärttransplanterade, men tyvärr inte haft några riktigt akuta situationer på avdelningen. Det kanske man skall vara glad för…

Härom dagen stod det ett rosa packet utanför min dörr. Inte till mig, men till dig!

Den digitala ”systerklocka” jag använder är från är från Vårdväskan.se och de tyckte det hade varit kul med en liten tävling här på bloggen så de skickade över 4 finfina priser!

En tävling som jag tänkte köra väldigt snart så ni får hålla ögonen öppna och tipsa era vänner

/Andreas