Med Bach på stereon och ett porlande vårregn utanför fönstret är det ett under att jag inte gör samma sak!

För ett ganska bra tag sedan var jag med om något jag gärna slipper igen.

Ett personalmöte som började med att det informerades om att narkotika hade försvunnit ur ”knarkskåpet”. En utredning hade gjorts i största hemlighet och givit resultat. Den skyldiga sjuksköterskan fick hjälp med sitt missbruk, men skulle inte få återgå i tjänst.

Stämningen i personalrummet gick att ta på!

Vem, var frågan alla tänkte och när svaret kom tappade vissa hakan, andra började gråta. Det var som ni förstår en person som var omtyckt av alla och en ingen skulle misstänka för missbruk av tung narkotika.

De första Metadonpatienterna i Sverige var läkare som tagit morfin (har jag hört), titt som tätt står det om fall som dessa i media och alla har träffat någon som träffat någon… Alla sjuksköterskor har säkert någon gång undrat hur det känns, men från den tanken känns steget oerhört långt till att stjäla ur narkotikaskåpet, försöka dölja stölden och sedan gå hem och ta sitt Morfin.

Utan att veta så misstänker jag att det ligger någon form av psykisk ohälsa bakom tex depression. Att personen har flytt från en ohälsa in i en annan. Eller kan ren nyfikenhet få en att passera en sådan tydlig gräns? Väl passerad är kanske längtan efter kicken motivation nog att passera gränsen om och om igen?

Hur det än ligger till så är det tragiskt och jag hoppas att personen i fråga snart mår bättre.

Vad kan man då lära sig som sjuksköterska? Antagligen, än en gång, att missbruk och psykisk ohälsa inte bara finns i knarkarkvartar, på Plattan och bland ungdomar som klär sig konstigt och dansar i skogen. Missbruk och psykisk ohälsa finns mitt i bland oss och vår skyldighet som medmänniskor och sjuksköterskor är att vara vaksamma och fram för allt omtänksamma!

Tar gärna del av era tankar och erfarenheter här nedan

/Andreas

PS Gå gärna med i bloggens Facebookgrupp!

Tror personligen inte vi kan bli riktigt lyckliga förrän vi har försonats med vår egen dödlighet. Och hur kan livet bli helt om vi förtränger en av två ting alla levande varelser måste gå igenom!? Först när vi accepterar livets obönhörliga faktum, att vi alla föds och så småningom kommer att dö, kan vi göra rätt prioriteringar i livet och förstå vad som verkligen är viktigt.

Argumentera gärna emot, men jag tycker att vi alla borde följa uppmaningen som står vid ingången till en av Göteborgs begravningsplatser:

TÄNK PÅ DÖDEN (inte altid men lite då och då).

/Andreas

PS Jag vet att jag lite då och då återkommer till detta ämne, men hur kan jag inte göra det när mitt/vårt yrke hela tiden tvingar mig att tänka på det!? Kanske också en av anledningarna till att jag tycker om att vara ssk:a? Det är svårt att blunda för livets spelregler.

PPS Allt detta högtravande skriveri om dödlighet betyder inte att jag har nått mitt mål att acceptera min och andras mortalitet, men kanske är det mitt sätt att bearbeta mina upplevelser och komma lite närmare målet?

I en annan artikel i samma tidning kan man läsa sjuksköterskestudenten och en av initiativtagarna till ”inte under 24000′” Ulrika Blumfeld:s argument för sin sak. Hon beskriver hon storsjukhusens ”riktlinjer” för lönesättning som en kartell där de inte bjuder över varandra.

Jag skrev för 1 1/2 år sedan om hur sjuksköterskornas kamp för högre löner är mycket lik David och Goliats. Enda sättet att vinna är att göra sig onåbar för ”Goliats” (läs Sandstingens) styrka. Då uppmanade jag sjuksköterskor att lämna landstinget för Norge.

Nu har studenterna kommit på ännu ett sätt att hålla sig undan Goliat och vad än SKL:s Chefsförhandlare och Moderata politiker Ingela Gardner Sundström skriver på sin avtalsblogg om att SKL inte är skärrade så börjar åtgärderna, som att importera ssk:or från Tyskland framför att höja lönerna, att lukta desperation. Hon har dessutom mage att anklaga Vårdförbundet för otillåtna stridsåtgärder för att de stödjer studenternas kamp och i nästa inlägg skriva om hur hon tycker att lönerna skall bestämmas av personalens närmaste chef (enda sättet att få individuell lön).

Alla som har jobbat inom landstinget vet att man erbjuds en ingångslön som ej är förhandlingsbar och sedan fastnar i ett träsk av lönepotter som skall fördelas på all personal och får man 200 skall man vara glad. Verkligheten rimmar illa med dina ”intentioner” Gardner Sundström!

(Har ni inte gjort det så läs gärna hur det gick till när jag tog mig ut Goliats grepp för snart 4 år sedan)

Slutligen vill jag be Jessica Ritzén, DN:s reporter, att ta frågan hon ställde till den helt oskyldiga sjuksköterskestudenten Ulrika Blumfeldt vidare till Gardner Sundström ”Det är alltså ditt fel om jag inte får akutvård i sommar?”

/Andreas

PS ”Hustrun höjde makens lön med 331 procent — båda är moderatpolitiker i Österåkers kommun” i Aftonbladet 2010. Vem tror ni politikerna var!?

PPS Gå gärna med i bloggens Facebook-grupp!

Nej, intressanta utmaningar har det inte varit brist på. Septiska chocker, nirto-dropp som titrerats upp och ned och avslutningsvis en bedårande liten dam som fick ett plötsligt hjärtstopp, nästan bokstavligen, i mina armar!

Blev ganska känslomässigt att visa in en son till sin nyligen avlidna moder och sedan sätta sig i bilen för att komma hem till en mor och en liten dotter. Livet i början och slutet på bara några timmar. För stora kontraster för att det inte skall darra till i hjärtat. Man är trots allt bara människa…

Inte heller känslorna har gjort veckan tuff, men en rastlöshet jag har haft i kroppen som gjort att jag inte kunnat sova och sömnbrist sliter som inget annat, det har nog de flesta skiftarbetare upplevt!?

Nu är jag i alla fall kurerad. Ett träningspass som fick varenda muskel att svida, en öl med en vän och hemmets ljuva säng skänkte mig den djupa sömn så har längtat efter.

Dags för en barnvagnspromenad i vårsolen!

/Andreas

PS Med tanke på det jobb vi sjuksköterskor gör, borde det heta ”inte under 34000″…

Det konstateras att sjuksköterskor är den yrkesgrupp som är mest stressad på arbetet och att fler och fler och yngre och yngre går ner i arbetstid för att orka.

Jag minns själv mitt första halvår som sköterska på en MAVA (MedicinskAkutVårdAvdelning). Jag drömde mardrömmar om jobbet. Redan i omklädningsrummet steg stressnivån i kroppen. Sen satte det igång. Från 06.45 till 15 eller 16.00 var det full fart. Allt skulle man komma ihåg, inget skulle man missa. Mediciner, ronder, vårdplaneringar, Waranlistor, resor, patienter som blev dåliga, anhöriga, läkare, läkare, mediciner och patienter. Så många gånger som man inte hann äta lunch utan fick jobba för att hinna klart för att komma hem och dö på soffan…

(Läs här om Ida Kiellanders arbetsdag och hennes stressnivåer)

Och för vad? Jo, 18500 kr/månad.

Idag, 5 år senare, har lönerna gått upp till ca 22.000, men det är inte mycket mer än inflationen och i tillägg så är arbetsmiljön så usel att man bara orkar jobba 80%…

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Svenska sjuksköterskor subventionerar svensk sjukvård och svenska folket borde nästan skämmas för att behandla de som gör allt för dem, när de har de har sitt livs värsta dag, så illa!

/Andreas

PS Här kan ni läsa vad som fick mig att sluta vara livegen och bli det jag är. Och här lite andra tankar på samma tema!

DN,

Detta hade kunnat bli problematiskt då jag inte kænner mig helt trygg med att ge en del av de behandlingarna som ges, men valde att vara ærlig (något jag alltid vælger i dessa sammanhang) och berættade om mina begrænsningar och vad jag kan (och inte kan) och vilka patienter jag kænner mig trygg med att vårda. Avdelningschefen verkar ha tyckt om min ærlighet och har sedan dess valt att boka mig på ænnu en nattvakt och nu senast alla nætter tills det jag åker hem.

Som bemanningssjukskøterska støter man ofta på behandlingsformer, apparater och rutiner som man inte ær van vid, eller kænner sit trygg med. Jag sæger alltid ifrån och har aldrig fått skit før att jag inte kan. Snarare tvært om!

Upplever ofta att nya kollegor kænner sig tryggare med ens nærvaro nær de mærker att man inte ær rædd før att be om hjælp, eller att erkænna sina begrænsningar. Dessutom ær många villiga att fylla i mina kunskapsluckor och på så sætt gøra mig till en bættre skøterska, något de inte hade gjort om jag sa att jag kunde allt.

Från det ena till det andra.

Efter kritik från bl.a Vårdførbundet har SÖS idag skrivit en debattartikel i DN dær de ber om ursækt før anstællningsanonsen dær de søkte ”TV-seriesnygga” sjukøterskor till sommarvick på akuten. Nu ber de om ursækt och tar de avstånd från medias steriotypa bild av yrket och skriver att i deras øgon ær sjukskøterskan professionell, kompetent, ansvarsfull och välutbildad. Om det nu ær så, varfør søkte de inte detta från børjan!?

/Andreas

GP

Man når inte alltid fram trots sina ansträngningar och det är omöjligt att alltid skapa en situation där alla parter är till freds…

Har nu lagt det bakom mig (och kanske vuxit lite), fått igång mitt nya modem, lämnat in min 14 månader gamla MacBook Air på reparation (och åberopat konsument lagen som ger 3 års reklamationsrätt trots att garantin bara är 1 år) och gör allt för att ta igen det jag har missat här hemma.

Otroligt vad mycket nytt en fem månader gammal människa hinner lära sig på en vecka. Hon har tex upptäckt att man kan stå på benen, att banangröt kanske är det godaste som finns och att man kan ”klappa” katter.

Bortsett från 1 (max 2) dagpass på Östra Sjukhuset och lite träningstid är all tid den närmaste veckan tid med familjen, självklart är också vänner inbjudna att dela sin tid med oss.

Idag har familjen varit på Govindas, Hare Krishnas restaurang i Göteborg (alla Hare Krishna-restauranger i världen har samma namn och är 100% kött- och kaffe-fria).

Jag hade nästan glömt bort att de fanns. När jag gick på gymnasiet var det en självklarhet att äta på Govindas när man var i Göteborg. Tror till och med att det fanns två restauranger här då? Kanske var det mer populärt med Hare Krishna då!? Har i alla fall en känsla av det.

Maten, som intogs sittandes på golvet och till lugn Indisk musik på stereon var nu, precis som då, både god och prisvärd. Alla var nöjda och glada, inte minst lilla Iris som fick slicka lite på både mango Lassi, spenat Dal och deras gudomliga jordgubs Shutney!

Apropå gudomligt så var de också närvarande i lokalen…

Alla blir saliga på sin tro och så länge de serverar god mat och ingen försöker omvända mig så stör de inte mig, snarare tvärt om. De skänker ett lugn till lokalen. Är du i närheten av Chapmanstorg, Majorna, Göteborg eller råkar gå förbi en Govindas någon annan stans i världen så är det väl värt ett besök!

Kul att många har åsikter om ”Pension vid 75!?”. Skall ta mig tid att svara asap, men inte nu…

/Andreas

PS Min arbetsgivare Xtra Care har också kommit igång med sin Facebook-sida. Gå in och gilla om du, som jag är anställd, eller är nyfiken på bemanningsjobb i Norge och Sverige!

Har lånat en liten laptop av en vän för att kunna hålla igång bloggandet medan min Mac är på lagning.

Denna resan ser ut att bli tillägnad sjukhems-jobb. Har fått två, mycket olika, typer av uppdrag.

Ett där jag bara skall ta hand om en patient och ett där jag är nattsköterska på ett helt hus och blir tillkallad av undersköterskorna på de olika våningarna/avdelningarna.

Det första uppdraget har helt klart sina utmaningar och då kanske fram för allt att balansera mellan vad anhöriga önskaroch vad man anser vara riktigt som sjuksköterska. Inte alltid helt enkelt…

Det andra uppdraget kan bli allt från en ”promenad i parken” till svårt och klurigt. De boendes dagsform och nattliga äventyr kommer vara avgörande. Får väl återkomma imorgon med lite info om hur natten gick…

Jag läser på Facebook, samtidigt som jag skriver detta, att en vän till mig skall på Pub-afton med Xtra Care i Stockholm. En sak är säker, hur lugnt och trevligt det än är på sjukhemmet inatt så hade jag hellre varit på Pub-afton med mina kollegor!

Men men, utan arbete inget bröd…

/Andreas

Utvecklingen går oerhört snabbt framåt. Greppa, bita, skratta, jollra och försöka sitta. Alltid är det något nytt som är på gång.

Senaste veckan har vi upptäckt att vår dotter har ett humör. Från filten på golvet hör vi allt oftare ett frustrerat ”Uhhhh Uhhhh”. När vi tittar ner ser vi en liten flicka som ligger på sidan med utsträckta armar mot en leksak som ligger för långt bort. Humöret i kombination med eftermiddagströtthet och en dum leksak som tex slår henne i huvudet (hon slår sig själv i huvudet, men det förstår hon inte) eller är för stor för att stoppa in i munnen, har vid ett antal tillfällen resulterat i regelrätta raseriutbrott.

Det är som tur är inte så ofta hon är på det Dåliga humöret. Allt som oftast praktiserar hon det Goda, till föräldrarnas stora glädje.

Som igår på Språkkaféet, när hon låg i fönsterkarmen och charmade alla gästerna med sitt leende

eller idag i mataffären när en stolt fader kunde bära den nyfikna dottern på armen!

Som vi förstår så går allt som det skall. Kanske till och med lite över förväntan enkelt än så länge (kommer jag säkert få äta upp). Men det finns ett MEN…

Det är januari och vädret är S-K-I-T, även om det kan vara vackert när man ser ut över Götaälv och fantiserar om fornstora Götaverk:s-dar. Både Andreas och Johanna är vana vid att jobba mycket och interagera med människor människor hela dagarna. Det har infunnit sig en liten känsla av rastlöshet och instängdhet…

Kanske är det inte bara vi som har känt så under bebistiden?

Inget blir dock bättre av att hänga läpp.

En Paris-vecka i April är sedan tidigare inbokad, så även lägenhet med spjälsäng och utsikt över takåsarna.

Igår fick jag ett mail från Liv Hordvik på Xtra Care om att behovet på sjuksköterskor i Stavanger och Bergen var mycket stort just nu. Spännande tänkte jag och svarade. Bergen har jag varit i förut och trivdes mycket bra. Kanske, kanske blir det en treveckors jobbresa dit tillsammans med fru och barn. Hänger på om det går att finna ett lämpligt boende.

Något som är betydligt mindre ”kanske” och betydligt mer ”nästan säkert” är sex sommarveckor i undersköna Årdal.

Gjorde tydligen ett så bra intryck på dem sist jag var där, så hemsjukvården skall försöka hitta en lägenhet till oss som vi skall få bo i. Ser fram emot att få jobba där igen och att gå långa fjällpromenader efter jobbet med dottern på ryggen!

Märkligt, men känslan av instängdhet blev genast betydligt mindre

/Andreas

Det var inte på det dåliga sättet och jag tror att alla sjuksköterskor förstår vad jag menar, men på det stimulerande och lärorika.

Den viktigaste lärdomen och dagens visdomsord får bli ”oavsett hur många överläkare det är på salen så fullför du din tanke och utesluter att du har rätt”, för visar det sig 5 timmar, fulla med jobb och patientlidande, senare att du hade rätt så kommer du att gräma dig!

Skönt att varva ner i sängen och titta på dagens bilder…

Som ni förstår så ser jag fram emot att komma hem…

/Andreas

PS Ta nu chansen och gå gratis på en av världens mest berömda operor!