14 blivande föräldrar och en barnmorska kring ett stort bord i 2 timmar. Barnmorskan pratade fram för allt om förlossningen då detta första möte. Hon sade något som fick mig att tänka på mitt jobb.

Pratar man förlossning så kommer man förr eller senare in på smärta. Barnmorskan sa att hon hade jobbat på BB i 10 år innan hon fick sitt första barn. Enligt henne själv så blev hon full i skratt när värkarna satte igång på riktigt. Hon tänkte för sig själv ”så här ont kan det inte göra”.

Att inte ens i närheten ha förstått hur ont det gör att föda efter 10 år på förlossningen är anmärkningsvärt. Missuppfatta mig inte för jag anklagar henne inte, men i stället undrar jag hur lite jag själv har förstått? Hur många gånger har jag undervärderat patienters känslor och upplevelser???

Får lite yrkesexistentiell ångest!

Är det någon som har något bra tipps på hur man blir en bättre sjuksköterska?

Har själv ett förslag, eller i alla fall en liten dokumentär som heter Paradiset som är 30 minuter och som ger inblick i en allt vanligare situation som vi som vårdpersonal måste bli bättre på att hantera. Blev rörd till tårar

Dokumentären finns på SVT-Play!

/Andreas

-Postman Pat har gått i pension. Vet ni vad han heter nu?

-Nej, svarar vi.

-Bara Pat…

Hade kunnat stanna där och det gjorde det säkert för många av de andra, men jag tänker ganska ofta på detta. Vilka är vi utan våra jobb!?

En tanke som kanske inte är helt självklar när man är mitt i karriären, allt går av bara farten och man känner sig odödlig. Men när man träffar patienter som ligger i sina sjuksängar och ser hur de lyser upp när man inte bara pratar om deras sjukdomar, men också frågar vad de gjorde innan de blev sjuka eller pensionärer, då undrar man.

Blev en gång utskäld av den dubbelamputerad man, full med tattueringar och med en ordentlig njursvikt när jag kallade honom sjöman. Han var VALJÄGARE och det är en jävla skillnad!

Träffat äldre kollegor som har jobbat som hästar hela livet och aldrig varit sjuka, men när det är dags för pension blir de sjuka. Riktigt sjuka!

Hur blir man engagerad, duktig och framgångsrik i sitt yrke, utan att bli ”Bara” när man går i pension???

/Andreas Sjuksköterska (och om 33 år kanske Bara Andreas)

Igår var det dock lite utöver det vanliga!!!

Var på väg till Riksen för att jobba på barnavdelning. Då ringer telefonen ”Det är krise. Vi må finne en nattevakt till ett Hospice. De sier att det går grait att du kommer tre kvarter sent. Kan du ta det?”.

Jag har alltid velat jobba på hospice. Finns det något mer meningsfullt som sjuksköterska än att bidra till att en människa dör tryggt, smärtfritt och värdigt?

Självklart svarade jag JA!

På en barnavdelning är fokuset ett och på ett hospice ett annat, men likheterna finns där och de är stora. På barn och hos döende är psykologi, bemötande och sättet du utför saker på avgörande för resultatet!

En fin och lärorik upplevelse. Sen skall det väl också sägas att det inte alltid är lätt att se jämnåriga i livets slutskede. Plötsligt blir man väldigt dödlig själv, vilket inte nödvändigtvis är dåligt…

/Andreas

PS Ursäkta språket och med risk för att låta lite makaber sller ssk-nördig, men fy satan vilka opiatdoser dessa människor står på! 40 mg Ketogan iv vb! 20 mg Morfin med iblandat dormicum (för bättre effekt) som mer eller mindre flushades in!!! Otroligt vad människan kan vänja sig vid… Måste vara svårt att vara ssk:a och gå från hospice till ”vanlig” vård där man börjar med 3 mg morfin vid svåra smärtor!

PPS Bussen körde precis över bron till Hisingen. Regn och grått. Skönt att vara hemma!

Har kanske inte varit så aktiv på bloggen som jag brukar och när jag sedan varit det så kanske tonen varit lite ömklig, men ni vet hur män är med sina förkylningar…

När jag summerar veckan så blir det trots allt en mycket bra vecka!

Inledde med ett besök på restaurangen ”Familjen” som serverar 3-rätters för ett pris kring 300 kronor och gör det på ett sådant sätt så att de av Guide Michelin har fått utmärkelsen ”BibGourmand” (bra mat till ett rimligt pris). Måste säga att det var mycket bra mat med glimten i ögat!

Vem kommer inte ihåg 90-talets päron med After Eight!?

”Familjen” serverade sin variant: Lagerbladskokt päron med chokladmjölksglass och mintkrisp. En uppgraderad hyllning till det som varit!

I glasen till denna desert hade vi desertvinet Muscatel de Setúbal. Ett vin som alla borde ha hemma!

För 99 kronor förgyller du dina efterrätter och dricker du bara ett litet glas, så gör det inget. Flaskan kan du ha i 3-4 månader i kylen. Här kommer dagens predikning: Drick kaffe till chokladen och kanelbullen, men när du har lagat en fin dessert som skall kröna din middag så ta istället fram ett desertvin som lyfter och förstärker upplevelsen!

Om det var veckans gourmandupplevelse så har Carlanderska varit min arbetsplats hela veckan. Ett sjukhus som inte går att jämföra med ett akutsjukhus. Patienterna är i regel friskare, ibland privata. Vårdtyngden är kanske inte alltid lika tung som på landstinget, MEN, men det finns mycket att lära!

Oavsett om patienterna är privata eller det är operationer som köps av landstinget så är patienten kund. Alla gör hela tiden det lilla extra för att få patienten att känna sig lite friskareoch detta förhålningssätt uppmuntras aktivt av arbetsgivaren! Både anställda och patienter blir gladare av detta vilket gör att patienter söker sig tillbaka med hjälp av tex ”vårdvalet” och anställda trivs så bra så att de stannar.

Landstinget kan inte bli Carlanderska, men det finns onekligen mycket att lära…

Känner nu att den envetna förkylningen börjar släppa. Hoppas den retirerar ytterligare lite till för imorgon skall veckan avslutas med med stort XtraBaluns!

Återkommer med mer om detta

/Andreas

Alla sjuksköterskor har någon gång gått med ”en kopp kaffe” till en patient. Oftast en vit ”standard” Rörstrandskopp med kaffe och om man skall lyxa till det lite med en torr kaka på fatet. Där jag jobbade idag ser det dock inte ut så!

Värm silverkannan med kokande vatten. Fyll med kaffe. Mjölk i gräddkannan. Kopp och fat märkta med C.S.H. Liten bricka. Och sist men inte minst en virkad muff till örat på kannan så inte patienten bränner sig.

Det kallar jag ”en kopp kaffe” med stil!

/Andreas

Det som är uppenbart är i alla fall att Moliére förstod ett och annat om hur människan fungerar inombords och det har då inte förändrats så mycket på dessa 350 åren!

Den ”sjuke” får alla sina behov av uppmärksamhet tillfredställda genom att spela upp ett register av sjukdomar. Medmänniskor förväntas visa empati och dansa efter den ”sjukes” pipa. Läkare som gladeligen diagnostiserar och ordinerar, mot hög betalning, bekräftar även dem den ”sjuke” (läs denna artikel i DM).

Jag skall inte vara så cynisk så jag skriver att mina patienter på sjukhuset är som Argan, men nog har man sett in och annan agera ut sin sjukdom på ett sätt som skulle kunna få in dem på de förnämsta scenskolorna i landet…

Moliére bjuder på många tankvärdheter kring sjukdom och helande. Han är frikostig med garven och vackra Stadsteatern bjuder, mot betalning, på underbara lokaler, god mat och en välgjord uppsättning. Fästmön (med Milles Poseidon i bakgrunden) gjorde inte heller något för att förstöra kvällen

Lördagskvällen var sannerligen en bra kväll!

Det som man kan sakna, eller rättare sagt bli nyfiken på, i både Moliére och i verkligheten är varför och hur Argan (och endel patienter) blev som de blev. Varifrån kommer denna ”sjukdom”!?

/Andreas

PS

Mmmm vilken arkitektur…..

(Målningens källa är http://www.inghist.nl/Onderzoek/Projecten/Zorgverzekeraars)

Exp, SvD, DN, GP

På många ställen har man de senaste åren börjat använda en ny PVK (Perifer Ven Kateter) som har en trevägskran ditsatt från början. Jag gillar BD Nexiva och tycket den är lätt att sätta, men det finns ett problem!

Två gånger har jag kommit in på ett patientrum och funnit ett blodbad. Trevägskranen har lossnat och gett blodet fritt flöde. Praktiskt om patienten skall åderlåtas, men ganska dåligt alla andra gånger!

Vi pratar inte om några liter och det var aldrig någon fara för patienterna, men jag blir orolig när jag hörde att fler hade varit med om samma sak. Tänk en grön Nexiva i armvecket på en Waranbehandlad patient…

Ser jag att patienter har Nexiva så drar jag numera alltid åt trevägskranen. De är uppenbarligen inte tillräkligt åtdragna från fabriken!

Har ni varit med om något liknande?

/Andreas

Hur skulle denna AT se ut? Kanske 4 månader på sjukhem, 4 på en kirurgklinik, 4 på medicin och 4 på psyk? Tja, varför inte. hade inte haft någonting emot att få betalt för att handledas runt i drygt ett år. Hade varit väldigt lärorikt!

Men jag är skeptisk! Skeptisk till chefernas intention med artikeln och till hur genomtänkt förslaget är!!!

Vem skall betala denna AT-period och ffa vem skall handleda alla dessa AT:ssk:or? För cheferna vet väl att AT-läkare är hårt knutna till en överläkare som villigt och frikostigt delar med sig av sin vishet!? Så som vården ser ut idag så klarar knappt landstingen ta hand om ssk-studenterna på ett bra sätt pga den allt för pressade arbetssituationen. Hur skulle de klara några tusen AT-tjänster???

Vad gäller inskolningen, som cheferna tycker är för lång, så tror jag inte att den skulle minska speciellt mycket med en AT-tjänstgöring. I dagens högspecialiserade vård är det stor skillnad på vad som krävs av en ssk:a från en avdelning till en annan och är tanken att man bara skall sättas i arbete på en ny avdelning så får AT:n vara minst 10 år.

De gör en jämförelse med läkar-AT. Jobbar läkare självständigt från dag 1? Nej, läkarna har ett system där det alltid finns en överläkare att konsultera, någon som alltid finns tillgänglig. Läkarna blir ”självständiga” på jobbet efter 5-6 år och då skickar de konsultremisser så fort problemet är inomen annan specialitet. Ett system där det är självklart att de mest erfarna och välutbildade har tid att stötta sina nya kolleger! Kanske är det ett sådant system de vill införa och bekosta?

Tror säkert att sjuksköterskor skulle ”må bra ” av AT-tjänstgöring, men skulle knappast lösa dessa chefers problem då inskolning ändå hade behövts! Ett AT-system skulle dessutom kräva att enorma resurser frisattes på sjukhusen för att handleda och betala alla dessa AT-ssk:or. Resurser och pengar som cheferna knappast vill släppa till!

Nej, desto mer jag tänker på det så ter sig artikeln som den skyldigesförsvarstal! Istället för att höja bemanningen så att de erfarna kan lära upp de oerfarna, även under pressade perioder, skyller man på universiteten. Istället för att höja löner och skapa en arbetsplats där människor mår bra och vill jobba kvar skyller man på att för många kan för lite. Istället för att avgå och för att de inte klarar av att driva en trygg sjukvård så skyller de på socialstyrelsen, högskolan och den yrkesgruppen med lägst status i hela verksamheten. YNKLIGT!

Oerhört stolt över min utbildning på GU, mitt yrke och att jag inte längre är anstäld av landstinget!!!

/Andreas

DN2, DN3, DN4

Var så sugen på att komma hem så jag körde efter jobbet klockan 15. Väntade på färja i 45 min. Blev kissnödig i Odda men stannade inte för att kissa förrän i Kongsbergoch då bara i 2 min… Och var hemma 00.30 (hade det inte varit för alla feriebilisterna så hade det gått ändå lite fortare)… 

Har arbetat med fantastiska människor, både bemanning och fasta. En del har jag träffat efter jobbet frivilligt, andra har jag delat lägenhet  med . Tack för en fin tid, ni vet vilka ni är (alla är inte med på bilden)!

Har charmat och charmats av ”beboerena”. Fantastiska personligheter som jag inte kommer glömma i första taget!

Cognacs-tanten, mysdementgubben som bara skulle måla listerna innan han skulle lägga sig (så att de var torra till dagen efter), damen som ville att man skulle ta minst två chokladpraliner var gång man var inne på rummet (samma dam grät när jag skulle åka), tanterna jag dansade vals med (de hade nog inte dansat på 20 år) osv osv…

Och till sist den leende äldre kvinnan, som gick bort… Vila i frid!

Har haft ett fantastiskt boende!

En fantastisk resa!

Fantastiska naturupplevelser!

Men hade inte stått ut med mig själv om jag inte också skrivt att det stundvis har varit jobbigt. Tror inte jag brukar klaga i första taget, men man kan väl säga att jag inte var helt nöjd alla gånger…

Jag är nu hemma, känner att jag har gjort ett bra jobb under de premisserna som gällde och att jag har sagt ifrån där  jag borde.

Kallas integritet i profesionen!

/Andreas, stolt sjuksköterska som kan hyras, men ej köpas…

Och det sista jag gjorde innan vi åkte hem var att ta med mig det som blev över. Nu har jag mammasmat-lådor en hel vecka framöver i Oslo!

Från det ena till det andra…

Var med om något för ett litet tag sedan som jag har haft lite svårt att sluta tänka på. Var ett tag sedan jag råkade ut för det och kanske har jag blivit ”ovan”, kanske har min livssituation förändrats så att jag blir mer berörd eller kanske är jag bara normal…

En av mina patienter gick bort. Inte helt oväntat, men förloppet sista timmen var förvånande snabbt.

Hade haft lite kontakt med de anhöriga och av denna anledningen förr lotten på mig att meddela dödsbudet. Meddelande per telefon på ett bra sätt. När de anhöriga kom skar det sig dock i hjärtat. Patientens livskamrat grät de ledsnaste tårarna och när jag visade in på rummet var sorgen total!

Många av er har säkert också varit med om liknande situationer…

Vist är det tungt!?

Jag känner mig så maktlös, för inget jag kan göra lindrar sorgen hos dessa människor…

/en trött Andreas (som borde sova då Oslo väntar imorgon)

PS Borde kanske lägga mer tid på att utveckla mina tankar men jag var bara tvungen att få det ur mig innan jag går och lägger mig…