Med Bach på stereon och ett porlande vårregn utanför fönstret är det ett under att jag inte gör samma sak!

För ett ganska bra tag sedan var jag med om något jag gärna slipper igen.

Ett personalmöte som började med att det informerades om att narkotika hade försvunnit ur ”knarkskåpet”. En utredning hade gjorts i största hemlighet och givit resultat. Den skyldiga sjuksköterskan fick hjälp med sitt missbruk, men skulle inte få återgå i tjänst.

Stämningen i personalrummet gick att ta på!

Vem, var frågan alla tänkte och när svaret kom tappade vissa hakan, andra började gråta. Det var som ni förstår en person som var omtyckt av alla och en ingen skulle misstänka för missbruk av tung narkotika.

De första Metadonpatienterna i Sverige var läkare som tagit morfin (har jag hört), titt som tätt står det om fall som dessa i media och alla har träffat någon som träffat någon… Alla sjuksköterskor har säkert någon gång undrat hur det känns, men från den tanken känns steget oerhört långt till att stjäla ur narkotikaskåpet, försöka dölja stölden och sedan gå hem och ta sitt Morfin.

Utan att veta så misstänker jag att det ligger någon form av psykisk ohälsa bakom tex depression. Att personen har flytt från en ohälsa in i en annan. Eller kan ren nyfikenhet få en att passera en sådan tydlig gräns? Väl passerad är kanske längtan efter kicken motivation nog att passera gränsen om och om igen?

Hur det än ligger till så är det tragiskt och jag hoppas att personen i fråga snart mår bättre.

Vad kan man då lära sig som sjuksköterska? Antagligen, än en gång, att missbruk och psykisk ohälsa inte bara finns i knarkarkvartar, på Plattan och bland ungdomar som klär sig konstigt och dansar i skogen. Missbruk och psykisk ohälsa finns mitt i bland oss och vår skyldighet som medmänniskor och sjuksköterskor är att vara vaksamma och fram för allt omtänksamma!

Tar gärna del av era tankar och erfarenheter här nedan

/Andreas

PS Gå gärna med i bloggens Facebookgrupp!

Tror personligen inte vi kan bli riktigt lyckliga förrän vi har försonats med vår egen dödlighet. Och hur kan livet bli helt om vi förtränger en av två ting alla levande varelser måste gå igenom!? Först när vi accepterar livets obönhörliga faktum, att vi alla föds och så småningom kommer att dö, kan vi göra rätt prioriteringar i livet och förstå vad som verkligen är viktigt.

Argumentera gärna emot, men jag tycker att vi alla borde följa uppmaningen som står vid ingången till en av Göteborgs begravningsplatser:

TÄNK PÅ DÖDEN (inte altid men lite då och då).

/Andreas

PS Jag vet att jag lite då och då återkommer till detta ämne, men hur kan jag inte göra det när mitt/vårt yrke hela tiden tvingar mig att tänka på det!? Kanske också en av anledningarna till att jag tycker om att vara ssk:a? Det är svårt att blunda för livets spelregler.

PPS Allt detta högtravande skriveri om dödlighet betyder inte att jag har nått mitt mål att acceptera min och andras mortalitet, men kanske är det mitt sätt att bearbeta mina upplevelser och komma lite närmare målet?

Nej, intressanta utmaningar har det inte varit brist på. Septiska chocker, nirto-dropp som titrerats upp och ned och avslutningsvis en bedårande liten dam som fick ett plötsligt hjärtstopp, nästan bokstavligen, i mina armar!

Blev ganska känslomässigt att visa in en son till sin nyligen avlidna moder och sedan sätta sig i bilen för att komma hem till en mor och en liten dotter. Livet i början och slutet på bara några timmar. För stora kontraster för att det inte skall darra till i hjärtat. Man är trots allt bara människa…

Inte heller känslorna har gjort veckan tuff, men en rastlöshet jag har haft i kroppen som gjort att jag inte kunnat sova och sömnbrist sliter som inget annat, det har nog de flesta skiftarbetare upplevt!?

Nu är jag i alla fall kurerad. Ett träningspass som fick varenda muskel att svida, en öl med en vän och hemmets ljuva säng skänkte mig den djupa sömn så har längtat efter.

Dags för en barnvagnspromenad i vårsolen!

/Andreas

PS Med tanke på det jobb vi sjuksköterskor gör, borde det heta ”inte under 34000″…

Med god hjälp av kollegor och läkare uppnådde vi ett skört, men stabilt dåligt läge som vi klarade att upprätthålla genom natten.

Ytterligare två arbetspass och 48 timmar senare har trycket de senaste timmarna börjat normalisera sig. Urinproduktionen har efter kolossala mängder vätska och nu senast hästdoser med Furix åter kommit igång så bra så att det sista jag gjorde innan jag lämnade var att bromsa ordentligt på furix-infusionen. Andningen stabil med endast 4l på grimma och nedtrappning sker.

Jag har lärt mig mycket både tekniskt och omvårdnadsmässigt, men skulle gärna vilja höra om det är någon som kan dela med sig av sina erfarenheter av Septisk Chock och eventuellt hur tillståndet behandlas i Sverige!?

Har nu i alla fall, välförtjänt, sköljt ned den septiska chocken med ett glas rött och lite medhavda delikatesser. Hoppas jag blir en klokare man imorgon när jag kommer hem från jobbet och läser era kommentarer

/Andreas

Har lånat en liten laptop av en vän för att kunna hålla igång bloggandet medan min Mac är på lagning.

Denna resan ser ut att bli tillägnad sjukhems-jobb. Har fått två, mycket olika, typer av uppdrag.

Ett där jag bara skall ta hand om en patient och ett där jag är nattsköterska på ett helt hus och blir tillkallad av undersköterskorna på de olika våningarna/avdelningarna.

Det första uppdraget har helt klart sina utmaningar och då kanske fram för allt att balansera mellan vad anhöriga önskaroch vad man anser vara riktigt som sjuksköterska. Inte alltid helt enkelt…

Det andra uppdraget kan bli allt från en ”promenad i parken” till svårt och klurigt. De boendes dagsform och nattliga äventyr kommer vara avgörande. Får väl återkomma imorgon med lite info om hur natten gick…

Jag läser på Facebook, samtidigt som jag skriver detta, att en vän till mig skall på Pub-afton med Xtra Care i Stockholm. En sak är säker, hur lugnt och trevligt det än är på sjukhemmet inatt så hade jag hellre varit på Pub-afton med mina kollegor!

Men men, utan arbete inget bröd…

/Andreas

14 blivande föräldrar och en barnmorska kring ett stort bord i 2 timmar. Barnmorskan pratade fram för allt om förlossningen då detta första möte. Hon sade något som fick mig att tänka på mitt jobb.

Pratar man förlossning så kommer man förr eller senare in på smärta. Barnmorskan sa att hon hade jobbat på BB i 10 år innan hon fick sitt första barn. Enligt henne själv så blev hon full i skratt när värkarna satte igång på riktigt. Hon tänkte för sig själv ”så här ont kan det inte göra”.

Att inte ens i närheten ha förstått hur ont det gör att föda efter 10 år på förlossningen är anmärkningsvärt. Missuppfatta mig inte för jag anklagar henne inte, men i stället undrar jag hur lite jag själv har förstått? Hur många gånger har jag undervärderat patienters känslor och upplevelser???

Får lite yrkesexistentiell ångest!

Är det någon som har något bra tipps på hur man blir en bättre sjuksköterska?

Har själv ett förslag, eller i alla fall en liten dokumentär som heter Paradiset som är 30 minuter och som ger inblick i en allt vanligare situation som vi som vårdpersonal måste bli bättre på att hantera. Blev rörd till tårar

Dokumentären finns på SVT-Play!

/Andreas

-Postman Pat har gått i pension. Vet ni vad han heter nu?

-Nej, svarar vi.

-Bara Pat…

Hade kunnat stanna där och det gjorde det säkert för många av de andra, men jag tänker ganska ofta på detta. Vilka är vi utan våra jobb!?

En tanke som kanske inte är helt självklar när man är mitt i karriären, allt går av bara farten och man känner sig odödlig. Men när man träffar patienter som ligger i sina sjuksängar och ser hur de lyser upp när man inte bara pratar om deras sjukdomar, men också frågar vad de gjorde innan de blev sjuka eller pensionärer, då undrar man.

Blev en gång utskäld av den dubbelamputerad man, full med tattueringar och med en ordentlig njursvikt när jag kallade honom sjöman. Han var VALJÄGARE och det är en jävla skillnad!

Träffat äldre kollegor som har jobbat som hästar hela livet och aldrig varit sjuka, men när det är dags för pension blir de sjuka. Riktigt sjuka!

Hur blir man engagerad, duktig och framgångsrik i sitt yrke, utan att bli ”Bara” när man går i pension???

/Andreas Sjuksköterska (och om 33 år kanske Bara Andreas)

Igår var det dock lite utöver det vanliga!!!

Var på väg till Riksen för att jobba på barnavdelning. Då ringer telefonen ”Det är krise. Vi må finne en nattevakt till ett Hospice. De sier att det går grait att du kommer tre kvarter sent. Kan du ta det?”.

Jag har alltid velat jobba på hospice. Finns det något mer meningsfullt som sjuksköterska än att bidra till att en människa dör tryggt, smärtfritt och värdigt?

Självklart svarade jag JA!

På en barnavdelning är fokuset ett och på ett hospice ett annat, men likheterna finns där och de är stora. På barn och hos döende är psykologi, bemötande och sättet du utför saker på avgörande för resultatet!

En fin och lärorik upplevelse. Sen skall det väl också sägas att det inte alltid är lätt att se jämnåriga i livets slutskede. Plötsligt blir man väldigt dödlig själv, vilket inte nödvändigtvis är dåligt…

/Andreas

PS Ursäkta språket och med risk för att låta lite makaber sller ssk-nördig, men fy satan vilka opiatdoser dessa människor står på! 40 mg Ketogan iv vb! 20 mg Morfin med iblandat dormicum (för bättre effekt) som mer eller mindre flushades in!!! Otroligt vad människan kan vänja sig vid… Måste vara svårt att vara ssk:a och gå från hospice till ”vanlig” vård där man börjar med 3 mg morfin vid svåra smärtor!

PPS Bussen körde precis över bron till Hisingen. Regn och grått. Skönt att vara hemma!

Har kanske inte varit så aktiv på bloggen som jag brukar och när jag sedan varit det så kanske tonen varit lite ömklig, men ni vet hur män är med sina förkylningar…

När jag summerar veckan så blir det trots allt en mycket bra vecka!

Inledde med ett besök på restaurangen ”Familjen” som serverar 3-rätters för ett pris kring 300 kronor och gör det på ett sådant sätt så att de av Guide Michelin har fått utmärkelsen ”BibGourmand” (bra mat till ett rimligt pris). Måste säga att det var mycket bra mat med glimten i ögat!

Vem kommer inte ihåg 90-talets päron med After Eight!?

”Familjen” serverade sin variant: Lagerbladskokt päron med chokladmjölksglass och mintkrisp. En uppgraderad hyllning till det som varit!

I glasen till denna desert hade vi desertvinet Muscatel de Setúbal. Ett vin som alla borde ha hemma!

För 99 kronor förgyller du dina efterrätter och dricker du bara ett litet glas, så gör det inget. Flaskan kan du ha i 3-4 månader i kylen. Här kommer dagens predikning: Drick kaffe till chokladen och kanelbullen, men när du har lagat en fin dessert som skall kröna din middag så ta istället fram ett desertvin som lyfter och förstärker upplevelsen!

Om det var veckans gourmandupplevelse så har Carlanderska varit min arbetsplats hela veckan. Ett sjukhus som inte går att jämföra med ett akutsjukhus. Patienterna är i regel friskare, ibland privata. Vårdtyngden är kanske inte alltid lika tung som på landstinget, MEN, men det finns mycket att lära!

Oavsett om patienterna är privata eller det är operationer som köps av landstinget så är patienten kund. Alla gör hela tiden det lilla extra för att få patienten att känna sig lite friskareoch detta förhålningssätt uppmuntras aktivt av arbetsgivaren! Både anställda och patienter blir gladare av detta vilket gör att patienter söker sig tillbaka med hjälp av tex ”vårdvalet” och anställda trivs så bra så att de stannar.

Landstinget kan inte bli Carlanderska, men det finns onekligen mycket att lära…

Känner nu att den envetna förkylningen börjar släppa. Hoppas den retirerar ytterligare lite till för imorgon skall veckan avslutas med med stort XtraBaluns!

Återkommer med mer om detta

/Andreas

Alla sjuksköterskor har någon gång gått med ”en kopp kaffe” till en patient. Oftast en vit ”standard” Rörstrandskopp med kaffe och om man skall lyxa till det lite med en torr kaka på fatet. Där jag jobbade idag ser det dock inte ut så!

Värm silverkannan med kokande vatten. Fyll med kaffe. Mjölk i gräddkannan. Kopp och fat märkta med C.S.H. Liten bricka. Och sist men inte minst en virkad muff till örat på kannan så inte patienten bränner sig.

Det kallar jag ”en kopp kaffe” med stil!

/Andreas