Emelie började som ssk:a i Karlstad för två år sedan, sökte spänning på en akutmottagning i Sthlm ett tag, men villkor och lön gjorde att hon tröttnade på det ganska snabbt!

Hon gör nu sin första sommar i Norge och bemannar akuten i oljestaden nr 1, Stavanger. På fritiden tar hon bilder som denna…

Från Preikestolen 600 meter över havet, bokstavligt talat!

Får svindel av att titta på den…

Definitivt värd en ”Medicinsk fickordbok” från grundarna till den fantastiska web-sidan medicinskordbok.se.

/Andreas

PS Från Tysnes intet nytt. Har ett pass kvar och ser fram emot att vila min kropp i min säng!

PPS Av en ren händelse så är även Emelie en Xtra-ssk:a. Självklart så vill jag även ha bilder från andra och nödvändigtvis inte spektakulära tur-bilder (stads-, nattlivs- och jobbilder är också välkomna)! Har två ordböcker kvar. En till skall ut om en vecka!

Soffan eller Tysnessåto (högsta toppen på Tysnes).

Igår blev det soffan, idag blev det ”Såto” (som lokalbefolkningen kallar toppen)!

753 m.ö.h och blicken mot Nordsjön

Kan det bli mer Norge än såhär!?

/Andreas

PS Måste såklart lägga upp beviset på att jag var där…

Kommer nog inte se lika självgod ut när jag vaknar imorgon och benen känns som stockar…

Fick igår, på bloggen, en kommentar med ett erbjudande jag inte kunde motstå. Ett erbjudande om en ”se-Oslo-date”!

Malin, som också jobbar för Xtra, och jag möttes upp och gav oss ut i ett mulet, snömoddigt och kalt Oslo. Tog trikken (spårvagnen) ner till Holbergs plass och så gick vi förbi…

Norges Nationalteater med en munter Ibsen i förgrunden…

En stor byggnad som nog gärna vill utstråla hej-vi-är-en-stor-och-mäktig-nation… Tror det är rådhuset. Har många fina detaljer som det kan vara värt att titta närmare på!

Renäsansslottet/borgen Akerhus, som gett namn till i alla fall två sjukhus. Aker kommer från fornnordiskans Akr och betyder åker. Fanns tydligen en stor bronsåldersgård här i krokarna som hette justAkr!

Lagom frusna kom vi fram till Oslos senaste tillskott att fantastiska byggnader, Operahuset! Mulet och grått på utsidan, men

med ett fantastiskt ljus på insidan!

Lunchen var inte heller så dum, men kanske lite i dyraste laget…

Mätta och belåtna tog vi ”Karl Johan” upp mot slottet och tillbaka till trikken som tog oss ”hem”.

Tack Malin!

/Andreas

PS 4 dagar kvar till utlottning av stetoskopen!

PPS Vad missade vi!?

Skall nu äta och snygga till mig lite innan jag springer ner på stan och lyssnar på lite live jazz…

Kommer mer bilder och detaljer imorgon!

/Andreas

Har haft mina ögon på Ulrikens topp sedan jag kom hit. Förra sommaren gick jag upp till toppen några gånger i veckan, men väder och arbete har gjort att jag inte tagit mig upp denna gång. Gick ut i köket för att ta en kaffe. Satt och pratade med en läkare från Tanzania som precis disputerat i ämnet ”public health systems” när Mikaela, en svensk ssk:a,  kom in i köket. Frågade om hon ville med och saken var klar!

Min vana trogen tog vi den branta vägen upp och den snällare hem.

Halvvägs upp stannade vi till för att hämta vi andan i två minuter

och för att fotograferade utsikten.

Bild från toppen (643m.ö.h) ner mot centrum

och för att ingen skall tvivla och ifrågasätta om vi verkligen varit uppe tog vi en bild med Haukeland Universitetssukhus mellan oss.

Hem vägen var inte lika brant men istället desto längre. Vi gick nu också i motvind genom ett fjällandskap mitt i Bergen!

Gick förbi en och annan ”hytta” uppe på toppen som hade utsikt över staden.

Vi skuttade vidare från sten till sten och mer än en gång kändes det som om vinden skulle blåsa omkull oss. Då hände det vi var rädda för…

…ett tunt regn började falla. Falla är fel ord då det snarare flög horisontellt i den starka vinden och träffade våra ansikten som kalla och ytterst vassa nålar! (det går gäss på den lilla sjön bakom oss)

Väl nere var all ”studentrumsångest” bortblåst (en ofrivillig ordvits, har bott för länge i Götet…). Tog mig ner till Rema som ligger nedanför sjukhuset och köpte mig lite te och choklad. Ligger nu i sengen och lyssnar på regnet.

Hoppas jag får jobba imorgon om jag kommer ur sängen vill säga! För träningsvärken kommer nog inte vara nådig!

/Andreas

Har man varit i Tromsö centrum så har man sett Tromsdalstinden (Tinden).

Mellan Flöjeln (till höger med sin linbana) och ”detandrafjället”, längst in i Tromsdalen tornar den upp sig, Tinden! Jag har fått Tindens skapelse förklarad som ”ett geologiskt lager som trykts upp över ett annat” därför ”inte så brant på denna sidan”.

Tror att jag redan första dagen på jobbet började höra mig för vad man skulle göra medans man var i Tromsö. Då Norrmännen är ett ”turfolk” som går på tur lika ofta som en svensk går på IKEA så pratades tet olika turer som jag borde ta. Flöjeln, som anses vara en liten eftermidagstur, är en självklarhet för alla Tromsöbesökare och så nämndes Tinden som var en ”go tur”.

Måste också nämna att det i detta samtalet kom upp ett viktigt råd som alla som någon gång skal bestiga detta berg bör ta med sig!!! Är det snö på kanten, så gå inte på den! Det kan vara överhäng och du kan falla igenom. Senast i maj omkom en man pga detta…

En ”go tur” och 1238 meter lät bra! Började med att ta Flöjeln både en och tvågånger för att ge min otränade kropp en liten möjlighet att vänja sig vid fysisk ansträngning.

I söndags kollade jag väderleksrapporten och mina bokningar. Måndag var både obokad och regnfri!

05.50 var jag redo. Klädd i lite gamla träningskläder, en ull/lin tröja (med min Xtra skylt på ifall jag skelle komma för nära kanten) och med min ”Tight” på ryggen fylld med vatten, mat, regnponcho och ganska mycket iver och naivitet!

Jag tog ”XtraCykeln” över bron, till fastlanded, förbi katedralen och mot ”Turistvägen”. 06.30 var jag framme vid ”bilbommen”. Låste cykeln och gick vidare in i dalen (hade kunnat cykla ytterligare 2-3 kilometer).

07.00 kom till korsningen där man väljer ”sommar” eller ”vintervägen” upp. Min plan var att ta snabbaste/brantaste vägen upp och ta den lättare vägen ner. Över allt porlade och forsade vatten och himmeln var klar men utan sol… Solen går nämligen upp bakom Tinden! Solstrålarna når inte dalen förrän närmare lunch.

Fyllde mina flaskor i forsen och gick vidare bland blåbär och fjällbjörkar. Terängen förändrade sig snabbt. Björkarna försvan bakom mig och kvar var bara blåbären! Mmmmm…

 Jag hade sedan länge lämnat dalen och var nu i jämnhöjd med Flöjeln och det var ungeför här min tur blev intressant på riktigt. Ovanför mig reste sig de resterande 500 höjdmetarna Tind. Branta och oerhört steniga.

Det jag inte har skrivit är att jag sedan så länge jag kan minnas lider av en fruktansvärd höjdskräck! Svindeln kan slå till i de mest banala situationer och kroppen blir som spagetti. INGET FUNGERAR DÅ!!!

Svindeln hade dock inte slagit till ännu och fortfarande vid gott (över)mod började jag gå/klättra upp på serpentinstigen. Svetten rann och jag tyckte det var oroväckande brant. Det behagliga underlaget hade bytts ut mot grus och gråsten i olika storlekar. Satte mig ner för att äta lite nötter och dricka lite…. Wow!!!

Då slog den till! Jag såg bara några meter stig bakom mig sen var resten mycket långt ner. Hur f_n hade jag kommit hit!?

Min första tanke var ”jag måste ner härifrån”. Min andra ”jag klarar aldrig att gå ner för en sådan brant stig utan att slå sönder mig”. Min tredje ”tur att mamma inte vet vad jag gör nu”…

Insåg snart att enda sättet för mig att komma ner från berget, förutom med helikopter, var att ta  upp till toppen och sedan ta ”vintervägen” hem.

Med mitt nya mantra ”går inte att vända, vintervägen hem” gick och klättrade jag vidare, ibland på alla fyra. Ofta fanns ingen stig, bara sten. Andra gånger gick den lättaste vägen precis intill stupet, ett stup som bara blev högre och högre, inget alternativ för mig. Fick då välja lite svårare vägar. Kroppen ville inte men den var tvungen!

”Går inte att vända, vintervägen hem” ekade i mitt huvud, likblek och genomsvett kämpade jag vidare. Skräcken hade fyllt min kropp med så mycket adrenalin så jag kände ingen trötthet, bara skräck!

”Går inte att vända, vintervägen hem”

09.00 kände jag att detta kommer jag fixa! 100 höjdmeter gråsten och jag hade nått ”vintervägen”, vem fan brydde sig om toppen vid detta laget…

”Går inte att vända, vintervägen hem”

09.30 var jag framme. I korsningen hade det stått 4,5km. Det hade tagit 2,5 timmar. Trots att jag var likblek och tyckte att stupet, som nu måste vara minst 800 meter fritt fall, var lite för nära (ca 3m)… Var jag tvungen att sätta mig och njuta av utsikten!

Skrev datum, namn och bloggens adress i ”toppboken” och tog ”vintervägen hem”. Min medhavda matsäck som jag planerat äta på toppen fick ligga kvar i ryggan. Adrenalinkicken hade övergått till illamående och matlusten var minimal.

”Vintervägen var en ”go tur”-stig som på några timmar tog mig till cykeln och sedan hem till ”Havna Hotel”.

Nu i efterhand känns hela upplevelsen helt surrealistisk. Det var bara jag, min värsta skräck och Tinden. Bara en kunde vinna och det blev jag!

…men kul var det inte…

/Andreas

PS Kan ändå varmt rekommendera alla som kommer till Tromsö att bestiga detta berg! Har ni höjdskräck så ta ”vintervägen”.

PPS Förlåt mamma!

Återkommer när jag samlat kraft. Med största sanolikhet i afton.

Så länge får ni hålla till godo med en bild ftån Tromsdalstinden.

/Andreas

Men jag sitter i alla fall med ryggen mot Tromsös ”flöjel” på ca 840 meters höjd och är online och bloggar!!! Lite kul…

Flöjeln

Jag och dator

Tromsö

Nu kommer regnet

/Andreas

Väl uppe så beslutade jag och Lisa att förverkliga gårdagens planer. Flöjeln skulle bestigas!

På vägen köpte vi fika som inmundigades många höjdmeter senare (där det står HÄR i bilden ca 650m)

När vi var som tröttast och mjölksyran plågade våra ovana ben, så hände det En livs levande REN mitt framför oss! Sen gick de ”sista” meterna mycket lättare.

Vi satte oss en stund och åt lite nötter och njöt av utsikten. Vart man än vände blicken såg man hav och snäklädda fjälltoppar. Nordanvinden blåste kall, men vem brydde sig om det…

Efter att ha gått ner till övre liftcentralen och tryckt i oss en våffla med grädde tog vi den kortaste/brantaste vägen ner

4,5 timmar efter att vi lämnat Havna Hotell var vi åter tillbaka!

Eftersom vi tar seden dit vi kommer avslutades ”hajken” med en hutt Tran (torskleverolja) med lite citron i.

Gör underverk med en sliten kropp!

Får se hur jag mår imorgon…

Att få möjligheten att uppleva sådant jag upplevt idag är värt mer än alla pengar i oljefonden! Norge är ett fantastiskt land och som sjuksköterska gör man ett stort misstag om man inte tar chansen att komma hit och uppleva detta naturens underverk. Det sjukaste är att man får betalt för att komma hit. BRA betalt!!!

/Andreas

PS Målet är att bestiga denna topp som är 1300 meter! Tror ni jag fixar det!?

PPS Måste säga att Lisa är helt ok, för att vara NP-syrra…