Förra natten var det en hel del som hände. Plötsliga förmaksflimmer, epileptiska kramper och agresiva akuta förvirringar sköljde mot mig i en salig blandning… 

20 minuter innan passet var slut dök det upp ännu en akut situation. Då patienten mått på ett liknande sätt dagen innan gav jag samma behandling.

I samma stund kom dagsköterskan och med vetskapen om att avdelningen skulle svämma över av läkare innom en kort stund lämnade jag över och åkte hem.

Vaknade med en rynka mellan ögonen. Var social nÃ¥gra timmar innan jobbet och hade det ganska trevligt. Rynkan var dock kvar. I bilen pÃ¥ väg till jobbet satte tankarna igÃ¥ng…

Kommer in pÃ¥ avdelningen och fÃ¥r reda pÃ¥ att patienten som blev sjuk i gryningen avled senare pÃ¥ dagen… FAN!!!

”Hade jag missat nÃ¥got?” var min första tanke. Gick igenom händelseförloppet för mig själv. Läste läkaranteckningarna frÃ¥n dagen…

Symptomen stämde med patientens sjukdom och jag hade handlat där efter. Jag och läkaren, som kom straks efter att jag hade gått, hade gjort samma bedömning i det akuta skedet. Båda hade fel! Patienten var mycke värre däran och när rätt diagnos var stäld gjordes aldrig några försök att rädda patienten.

Alla inklusive jag hade handlat rätt! Men det gnager…

 

/Andreas