Utan att veta mer än det som stÃ¥r i DN och SvD sÃ¥ ser jag Peter Magnusson som en vardagshjälte! Chefernas och medarbetarnas reaktion förvÃ¥nar mig inte det minsta…

Detta är ett oerhört känsligt ämne, inte minst för sjukvÃ¥rdspersonal som gärna ser sig som moralens, humanismens och allt det godas väktare! Vi är sÃ¥ goda sÃ¥ trots att vi har yrken som konstant sätter oss i etiska dilemman och tvingar oss möta människor under sina ”sämsta dagar” sÃ¥ finns det ytterst sällan tid och rum för reflektion och stöttning.

Istället sÃ¥ lÃ¥ter man personalen möta problemen själva. Detta leder inte sällan till jargong och fördomar. Dom gör si och dom gör sÃ¥. ”Svenska” besvärliga patienter är bara besvärliga medans  utlänska mÃ¥ste bära ett helt folks anseende pÃ¥ sina axlar. Ingen liten uppgift att bära den värsta dagen i ”ditt” liv…

Sen har vi den andra sidan. Ja, dessa människor beter sig inte alltid som vi förväntar oss. De ställer nya krav och ger uttryck för sina känslor pÃ¥ annorlunda sätt. Istället för att möta dessa människor och försöka lösa de oväntade ”problem” som ibland uppstÃ¥r är det inte helt ovanligt att man pekar pÃ¥ en skylt eller hänvisar till en gammal ”avdelningsregel”, tex besökstid 16-18…

Varför 16-18!? Jo, för det har alltid varit så!!!

Reglerna är allt som oftast inte till för patienterna utan för personalen. Dessa ”besvärliga” vartdenukommerifrÃ¥n bryter mot dessa ”regler” och blir besvärliga. Man gör, enligt mig, allt för fÃ¥ försök att möta och lösa problemen. Istället lÃ¥ter man det fortgÃ¥ och flyttar diskusionen till ”kafferummet”. Där gror och frodas uttalanden och Ã¥sikter som Peter vitnar om.

Handledd reflektion och forum där problem vädras och diskuteras med en utomstÃ¥ende, som inte är präglad av avdelningshierrarki och kafferumsfilosofi, skulle enligt mig kunna vara till hjälp för att förebygga fördommar och uppkomsten av neggativ jargong. SÃ¥ enkelt men ändÃ¥ sÃ¥ främmande…

Skriver jag detta för att kritisera Svensk sjukvårdspersonal? NEJ, undersköterskor, sjuksköterskor och läkare vrider och vänder sig själva ut och in för att kunna hantera alla de problem som de ställs inför i denna vård som de senaste årtiondena präglas av besparingar. Men dessa människor är ju bara människor!

Problemet och lösningen finns hos arbetsgivaren som ser personalens kamp som ett tecken på att man kan spara lite till. Tid för reflektion kostar och allt som kostar är svartlistat!

Görs inget sÃ¥ kommer sÃ¥ smÃ¥ningom fler modiga kliva fram och vittna om samma saker som Peter. FrÃ¥gan är bara vem som kommer att mista jobbet dÃ¥, verksamhetschefen, den som ”sa det” eller som denna gÃ¥ngen den som pÃ¥talade problemet!!??

Det är ju trots allt sÃ¥ att pÃ¥talar man inte problemet sÃ¥ finns det ju inte…

/Andreas

PS Glöm inte att gå med i bloggens Facebookgrupp för att lättare hålla koll på uppdateringar!