Det är märkligt! Hela sommaren har flutit på problemfritt, ja, nästan tråkigt, och nu från ingen stans två nätter som har krävt högt tempo och satt oss på prov.

Precis som natten innan var saker ”lite annorlunda”. Patienterna mÃ¥dde bra när vi gick pÃ¥, men man fick en känsla av att mÃ¥nga hängde frÃ¥n en jävligt skör trÃ¥d! Vad sägs om Hb 35…

Och dÃ¥, precis i gryningen kom han. Precis som sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger förr. Patientlarmet ljöd, frÃ¥n ett rum som det inte borde ringa ifrÃ¥n. Brukar vara falsklarm, men inte idag…

Döden hade kommit på besök!

Då vi inte var säkra på om han och patienten hade gått, så bjöd vi upp till dans. Och fan vad vi dansade! Vi var som en tornado, en grekisk ringdans som ökar i takt desto fler man blir.

Hjärtkompresioner, defibrilatorer, PVK:er. Sjuksköterskor, läkare, undersköterskor. Allt och alla var där!

Vi dansade, och vi dansade bra!

Men de hade redan gÃ¥tt…

Dansen slutade lika snabbt som den börjat. Och kvar stod vi, två sjuksköterskor, en usk:a och en före detta levande människa. En apparat pep entonigt monotont i bakgrunden.

På vägen hem körde jag aldeles för fort med ett sugrör i mungipan. Andra änden var djupt nedborrad i en milkshake och på bilstereon dundrade La Traviata!

Fan vad vi dansade!!!

/Andreas