Kände mig idag som ”den barmhärtiga samariten”.

Hade nästan jobbat klart min dagvakt då vi fick ordination på att sätta en kateter på en äldre man. Jag som hade haft ansvar för mannen under dagen informerade vad som skulle ske och att jag slutade om 5 minuter.

Mannen tittade pÃ¥ mig och frÃ¥gade om det bara var ”jenter som skulle jobba i afton”. Svaret pÃ¥ den frÃ¥gan var ”ja” och jag sÃ¥g tydligt vad mannen tyckte om det.

Det var inte längre min vakt, men jag kände att jag hade ett moraliskt ansvar att sätta denna KAD innan jag gick ”hem”. Sagt och gjort, 20 min senare satt KAD:n och mannen var mycket glad.

Att jag hade jobbat 20 min utan betalning kompenserades med råge med hur snäll jag kände mig. Kände mig så självgod så jag glömde mina jobbskor i omklädningsrummet, för andra gången på 1 månad!

Nu stÃ¥r mitt hopp till Max som skall jobba pÃ¥ den ”posten” i natt, men som inte svarar i sin telefon…

Om vi hoppar upp i texten lite, förbi självgodhet och skor, sÃ¥ kommer vi till kön. Jobbade för ett tag sedan pÃ¥ ett ställe där en ung dam eventuellt skulle fÃ¥ kateter. Jag frÃ¥gade min kvinnliga kollega om hon kunde tänka sig att ta göra det. Fick till svar att hon inte hade tid och att jag skulle göra det själv…

Var min fråga berättigad? Är det OK att be en kollega göra något bara för att man tycker det är lite jobbigt och för att man misstänker att patienten skulle tycka det samma ?

/Andreas

PS Den unga kvinnan behövde aldrig KAD!