Ja, sÃ¥ var det dÃ¥ gÃ¥rdagen…

Har man varit i Tromsö centrum så har man sett Tromsdalstinden (Tinden).

Mellan Flöjeln (till höger med sin linbana) och ”detandrafjället”, längst in i Tromsdalen tornar den upp sig, Tinden! Jag har fÃ¥tt Tindens skapelse förklarad som ”ett geologiskt lager som trykts upp över ett annat” därför ”inte sÃ¥ brant pÃ¥ denna sidan”.

Tror att jag redan första dagen pÃ¥ jobbet började höra mig för vad man skulle göra medans man var i Tromsö. DÃ¥ Norrmännen är ett ”turfolk” som gÃ¥r pÃ¥ tur lika ofta som en svensk gÃ¥r pÃ¥ IKEA sÃ¥ pratades tet olika turer som jag borde ta. Flöjeln, som anses vara en liten eftermidagstur, är en självklarhet för alla Tromsöbesökare och sÃ¥ nämndes Tinden som var en ”go tur”.

MÃ¥ste ocksÃ¥ nämna att det i detta samtalet kom upp ett viktigt rÃ¥d som alla som nÃ¥gon gÃ¥ng skal bestiga detta berg bör ta med sig!!! Är det snö pÃ¥ kanten, sÃ¥ gÃ¥ inte pÃ¥ den! Det kan vara överhäng och du kan falla igenom. Senast i maj omkom en man pga detta…

En ”go tur” och 1238 meter lät bra! Började med att ta Flöjeln bÃ¥de en och tvÃ¥gÃ¥nger för att ge min otränade kropp en liten möjlighet att vänja sig vid fysisk ansträngning.

I söndags kollade jag väderleksrapporten och mina bokningar. Måndag var både obokad och regnfri!

05.50 var jag redo. Klädd i lite gamla träningskläder, en ull/lin tröja (med min Xtra skylt pÃ¥ ifall jag skelle komma för nära kanten) och med min ”Tight” pÃ¥ ryggen fylld med vatten, mat, regnponcho och ganska mycket iver och naivitet!

Jag tog ”XtraCykeln” över bron, till fastlanded, förbi katedralen och mot ”Turistvägen”. 06.30 var jag framme vid ”bilbommen”. LÃ¥ste cykeln och gick vidare in i dalen (hade kunnat cykla ytterligare 2-3 kilometer).

07.00 kom till korsningen där man väljer ”sommar” eller ”vintervägen” upp. Min plan var att ta snabbaste/brantaste vägen upp och ta den lättare vägen ner. Över allt porlade och forsade vatten och himmeln var klar men utan sol… Solen gÃ¥r nämligen upp bakom Tinden! SolstrÃ¥larna nÃ¥r inte dalen förrän närmare lunch.

Fyllde mina flaskor i forsen och gick vidare bland blÃ¥bär och fjällbjörkar. Terängen förändrade sig snabbt. Björkarna försvan bakom mig och kvar var bara blÃ¥bären! Mmmmm…

 Jag hade sedan länge lämnat dalen och var nu i jämnhöjd med Flöjeln och det var ungeför här min tur blev intressant på riktigt. Ovanför mig reste sig de resterande 500 höjdmetarna Tind. Branta och oerhört steniga.

Det jag inte har skrivit är att jag sedan så länge jag kan minnas lider av en fruktansvärd höjdskräck! Svindeln kan slå till i de mest banala situationer och kroppen blir som spagetti. INGET FUNGERAR DÅ!!!

Svindeln hade dock inte slagit till ännu och fortfarande vid gott (över)mod började jag gÃ¥/klättra upp pÃ¥ serpentinstigen. Svetten rann och jag tyckte det var oroväckande brant. Det behagliga underlaget hade bytts ut mot grus och grÃ¥sten i olika storlekar. Satte mig ner för att äta lite nötter och dricka lite…. Wow!!!

Då slog den till! Jag såg bara några meter stig bakom mig sen var resten mycket långt ner. Hur f_n hade jag kommit hit!?

Min första tanke var ”jag mÃ¥ste ner härifrÃ¥n”. Min andra ”jag klarar aldrig att gÃ¥ ner för en sÃ¥dan brant stig utan att slÃ¥ sönder mig”. Min tredje ”tur att mamma inte vet vad jag gör nu”…

InsÃ¥g snart att enda sättet för mig att komma ner frÃ¥n berget, förutom med helikopter, var att ta  upp till toppen och sedan ta ”vintervägen” hem.

Med mitt nya mantra ”gÃ¥r inte att vända, vintervägen hem” gick och klättrade jag vidare, ibland pÃ¥ alla fyra. Ofta fanns ingen stig, bara sten. Andra gÃ¥nger gick den lättaste vägen precis intill stupet, ett stup som bara blev högre och högre, inget alternativ för mig. Fick dÃ¥ välja lite svÃ¥rare vägar. Kroppen ville inte men den var tvungen!

”GÃ¥r inte att vända, vintervägen hem” ekade i mitt huvud, likblek och genomsvett kämpade jag vidare. Skräcken hade fyllt min kropp med sÃ¥ mycket adrenalin sÃ¥ jag kände ingen trötthet, bara skräck!

”GÃ¥r inte att vända, vintervägen hem”

09.00 kände jag att detta kommer jag fixa! 100 höjdmeter grÃ¥sten och jag hade nÃ¥tt ”vintervägen”, vem fan brydde sig om toppen vid detta laget…

”GÃ¥r inte att vända, vintervägen hem”

09.30 var jag framme. I korsningen hade det stÃ¥tt 4,5km. Det hade tagit 2,5 timmar. Trots att jag var likblek och tyckte att stupet, som nu mÃ¥ste vara minst 800 meter fritt fall, var lite för nära (ca 3m)… Var jag tvungen att sätta mig och njuta av utsikten!

Skrev datum, namn och bloggens adress i ”toppboken” och tog ”vintervägen hem”. Min medhavda matsäck som jag planerat äta pÃ¥ toppen fick ligga kvar i ryggan. Adrenalinkicken hade övergÃ¥tt till illamÃ¥ende och matlusten var minimal.

”Vintervägen var en ”go tur”-stig som pÃ¥ nÃ¥gra timmar tog mig till cykeln och sedan hem till ”Havna Hotel”.

Nu i efterhand känns hela upplevelsen helt surrealistisk. Det var bara jag, min värsta skräck och Tinden. Bara en kunde vinna och det blev jag!

…men kul var det inte…

/Andreas

PS Kan ändÃ¥ varmt rekommendera alla som kommer till Tromsö att bestiga detta berg! Har ni höjdskräck sÃ¥ ta ”vintervägen”.

PPS Förlåt mamma!