Hon stod där redan förra året och hon står där idag. Jag tänkte på henne på flyget hit och jag blir lika glad varje gång jag springer förbi henne på väg till jobbet!

Liten, kaxig står hon där med näsan i vädret och den röda penseln gömd bakom ruggen

I slutet av evighetstrappan finns ännu en av ”ARAMS” skapelser som fÃ¥r mig att villja Ã¥ka hem till Johanna!

Mmmmm…

Bara en vecka kvar!

/Andreas