Ibland tänker man tillbaka på sin dag och förundras av hur mycket som får plats.

Vaknade okristligt tidigt efter en natt där Jon Blund inte ville infinna sig. Skulle till Östra och jobba dag, slog pÃ¥ radion, satte pÃ¥ kaffe och hörde hur nattradion pratade om ”dagens stora nyhet” (tror han var ironisk). Man har upptäckt att bananflugor med Alzeimers lever längre. Vet inte om det är sÃ¥ kul som jag tyckte det var i mitt nyvakna zombie-stadium, men jag bröt ihop av skratt. Det enda jag kunde se framför mig var hur gamla bananflugor med ”tydliga Alzeimerssymptom” flög omkring och sa det samma som sÃ¥ mÃ¥nga gamla dementa gummor och gubbar gör ”mamma? Är det du mamma!?”…

Väl pÃ¥ jobbet gick allt bra. Min fru sms:ade och sa att jag hade tur som jobbade idag dÃ¥ Iris hade haft tvÃ¥ bajsblöjor. Jag svarade att jag gärna hade bytt blöjor med henne…

När passet hade kommit sÃ¥ lÃ¥ngt att jag började tänka pÃ¥ hemfärd följde jag en gammal och sjuk man till och frÃ¥n toaletten. Trött och medtagen efter promenaden pÃ¥ 6 meter log han, klappade mig pÃ¥ rumpan och sa att han behövde vila lite. Nästa gÃ¥ng nÃ¥gon sÃ¥g honom var han död och ingen HLR i världen kunde få honom tillbaka…

Lotten föll (sÃ¥klart) pÃ¥ ansvarig sjuksköterska (mig) att lämna besked till närmast anhörig. Kändes bra att helt ärligt kunna berätta att det varit snabbt, antagligen smärtfritt och att den sista kontakten med nÃ¥gon annan människa varit vänlig och fin…

Hem, äta och mysa med en, för ovanlighetens skull, grinig post-vaccinations-subfebril Iris, som till skillnad frÃ¥n mannen jag pratade med nÃ¥gon liten timme tidigare bara är i början pÃ¥ livet…

Och apropÃ¥ livet, sÃ¥ fortsätter ”det nya livet” och jag gick pÃ¥ ett BodyPump- och Core-pass. Lite förvÃ¥nad själv att jag fortfarande hÃ¥ller pÃ¥…

Kändes så otroligt rätt att avsluta dagen med italiensk salami, norskt fenelår (typ parmaskinka på får), god tomatsallad, italiensk pecorino, rågsurdegsbröd från franska bageriet i Majorna och en spanjor vid namn Petit!

Till en början fick Laban och Labans vän Iris sitta med vid bordet och de var på strålande humör tills de somnade. Och det var ingen förälder som blev ledsen för det

Liv, död, skratt och grin, goda dofter och vidriga, träning och dekadens men framför allt massa kärlek på en och samma dag. Är det inte fantastiskt!?

/Andreas

PS kanske kan önska ”lite mindre” imorgon…