Min vistelse här i Lofoten börjar så sakta närma sig sitt slut.

Under fredagen hade jag min sista långledighet (över 24 timmar) så jag tänkte att jag skulle ta en liten utflykt. Hade ställt klockan på 8, men när jag jag tittade ut genom fönstret och såg snö och vind bestämde jag mig för att senarelägga turen och bestämde ta en ordentlig sovmorgon!

När jag till slut hade kommit iväg insåg jag snabbt att det inte skulle bli så mycket av höga fjäll och fantastiska vyer.

Molnen var så låga så sikten uppåt var knappt 100 meter…

Då jag inte fick lov att fotografera fjäll vände jag kameran åt ett annat håll, men vilket!? Det finns gott om 2 saker i Lofoten, 1 är fjäll och 2 är hav så det fick bli hav.

Ganska fascinerande att titta på hur vågorna slår mon skär. Hårt mot mjukt, rörelse mot absolut orörlighet…

Efter att jag hade fotat skär en stund var det otroligt skönt att sätta sig i bilen och maxa värmen. Något jag skulle göra många gånger under de sex timmarna de 16 milen tog att köra (inklusive alla mina foto-stopp).

Rorbuar (singularis Rorbu) är bodar som roddarna/fiskarna bodde i under fiskesäsongen en gång i tiden. Nu bor där vanligt folk och massor av turister på sommaren. Många av dem är nybygda!

Mer Rorbu, som allt som oftast står på stolpar för att skydda mot ett galet hav…

Det dom fiskade var såklart Skrej (Lofots-torsk) och den fiskas under senvintern och tidig vår (nu). Pratat med en hel del folk och fått höra historier om hur folk från hela nord-Norge kom roendes till säsongen och hur man långt ut på havet kunde höra det taktfasta ljudet av de tusentals roddbåtarna som var gryning gav sig ut för att fiska i gryningen för att tjäna pengar till sina familjer som väntade långt borta.

Havet gav, men havet tog också. Många kom aldrig hem…

Då frysboxar inte har funnits så länge så torkade man fisken till törrfisk eller klippfisk som sedan har sålts till ffa Karibien, Vest-Afrika, Brasilien och till de katolska delarna av Medelhavet som varit storimportörer sedan medeltiden. Kärt barn har många namn och ute i världen är nog namn som ”stockfish” eller ”bacalao” mer bekanta än törrfisk.

Torr törrfisk fotograferade jag när jag var i Svorvär. Då lade jag också upp en bild på torkade huvuden som man gör fiskmjöl av. Kan tänka mig att mycket av det går till laxodlingar, men jag vet inte…

I Å var jag bara och vände och i det så vackra Reine var allt stängt, sikten dålig och vinden väldigt blöt och kall, så där stannade jag inte heller särskilt länge.

Hade hört att Maren Anna i Sørvågen skulle ha bra mat, så där stannade jag såklart

Torsken var fantastisk, perfekt stekt så att den nästan smälte i munnen! Grönsakerna var också bra, utsikten genuin, men…

När man tar 185 Nok för maten och alla andra råvaror håller världsklass så borde det vara straffbart att servera potatis som man har köpt färdigkokt och vakumförpackad. Den enkla men högklassiga maten får helt plötsligt en eftersmak av skolmatsal…

Utan att känna ägarna så misstänker jag att de lider av malign dumsnålhet!!!

Mätt och på väg tillbaka körde jag förbi denna skylten.

Hade hört att Nusfjord skulle vara fint, men att ”Livskunstskolen” låg där hade jag ingen aning om. En skola som lär ut konsten att leva måste ses, så jag lade om ratten och körde de 6 km:na snömoddig smal landsväg till Nusfjord.

Skolan brydde jag mig inte så mycket om, men den lilla (numera turist)byn var väldigt fin med sina trähus, trandamperi (fiskleveroljefabrik), och lilla trygga hamn, men också väldigt stängd och tom.

Lovar nu att inte skriva fler inlägg om Lofotens natur då risken finns att ämnet blir lite uttjatat. Kanske blir mer av det i sommar istället…

/Andreas

PS

Var går gränsen mellan entusiasm och galenskap!?

PPS Kollade upp ”skolan” under min nattvakt. Verkar vara en ”riktigt flumskola”. Man lär sig bl.a få det livet man vill ha och efter två år och 100 000 NOK fattigare så är man diplomerad ”konst terapeut”…