Ibland har jag dagar, ibland flera på raken, då inget känns riktigt bra…

Maten smakar gott, men… Vinet är både fruktigt och fylligt, men… Johanna är lika snäll och vacker, men…

Grublar, vrider och vänder. Grottar ner mig och jag kan inte förstå vad det beror på.

ALLT känns som en jätte börda tex att gå på festival, att träffa folk, att diska och inte minst att skriva på bloggen…

Och jag har som sagt ingen aning, men som tur finns det andra som har. Johanna hon har aningar både till höger och vänster och när det kommer till mig så läser hon mig som en öppen bok!

Igår var jag redo att ta in anledningarna till att jag var där jag var. Skall inte dela med mig av dem, men de var samma som det brukar vara… Det var som att ruska av sig ett tungt täcke samtidigt som en klumpen i bröstet löstes upp och bara försvann.

Satte mig och skrev ett uppfriskande och lite bittskt inlägg om Sverigedemokraterna, somnade gott och idag har solen strålat. Jag har varit barnvakt år Filicia och Wiliam och jag fick vara snälla farbrorn som köper stor glass. Bjöd på en tavla på Göteborgs Auktionsverk (som jag inte vann). Åt middag på indisk restautrang med Johanna och Nina.

Vi kom överens om att när man är ”där” så känns det som om det aldrig kommer bli bra igen och att ”nu kommer det vara såhär resten av detta jävla livet”…

Dagar som denna är underbara, dagar som denna när det vänder!

/Andreas

PS Som tur är så är inte dessa dagar allt för många i sträck och de kommer inte så ofta. Men kanske måste man ha det lite tungt innombords ibland för att riktigt kunna ta in det underbara???

PPS Vad är det med 2-åringar och pinnar? Var annan meter så måste dom plocka upp en pinne och peta lite. Helt omöjligt att komma dit man skall…