Klockan 07.45 var srbetspasset slut. Gick ut i en av Oslos finare stadsdelar. En av de boende hade haft en mardröm om att hennes minnesstund skulle hållas på ostkanten. Huuuu vadhemskt. Så fin var stadsdelen!

Mörkret härskade fortfarande och skolbarnen som var pÃ¥ väg till skolan var enkla mÃ¥ltavlor när jag backade ut frÃ¥n parkeringsplatsen…

PÃ¥ väg ut ur staden slog det mig, precis som alla andra gÃ¥nger när jag är i Norge, att norrmännen skyltar för dem som hittar. Antagligen sÃ¥ är det sÃ¥ att den som sätter upp skyltarna i Norge hittar och kan inte förstÃ¥ hur man kan ha missat att lära sig att man mÃ¥ste svänga höger i första och sedan vänster i andra rondellen för att komma ut pÃ¥ E18…

Jag blundade och följde mina Jedi-instinkter. Valde rätt och kom ut pÃ¥ vägen som skulle leda mig hem. När jag körde förbi det bedÃ¥rande vackra och sagolikt upplysta operahuset höll jag pÃ¥ att köra av vägen! Tur att jag inte höll i kameran samtidigt…

Det gjorde jag dock när jag kämpade mig mot strömmen av bilar som var på väg in mot staden och

när jag närmade mig Svinesundsbron och det vackra fäderneslandet som älskar oss sjuksköterskor sÃ¥ mycket sÃ¥ att hon tvingar oss i exil…

Väl på svensk mark kände jag tröttheten komma och min lösning på problemet, förutom en bannan, blev Gotan Project som med sitt sköna tangoflow tog mig ända hem till Majorna.

Hemma väntade Texas innanför dörren och Cosmo höll sängen varm. Den sistnämnda ligger i denna stund pÃ¥ mitt bröst och spinner. Kan inte förstÃ¥ varför jag mÃ¥ste se skärmen…

Oj vad klockan är mycket och oj vad trött jag är!

/andreas