Vaknade till en grå och blåsig höstdag. Inga jobbokningar och studentrummet kändes lätt klaustrofobiskt. Var tvungen att hitta på något!

Har haft mina ögon pÃ¥ Ulrikens topp sedan jag kom hit. Förra sommaren gick jag upp till toppen nÃ¥gra gÃ¥nger i veckan, men väder och arbete har gjort att jag inte tagit mig upp denna gÃ¥ng. Gick ut i köket för att ta en kaffe. Satt och pratade med en läkare frÃ¥n Tanzania som precis disputerat i ämnet ”public health systems” när Mikaela, en svensk ssk:a,  kom in i köket. FrÃ¥gade om hon ville med och saken var klar!

Min vana trogen tog vi den branta vägen upp och den snällare hem.

Halvvägs upp stannade vi till för att hämta vi andan i två minuter

och för att fotograferade utsikten.

Bild från toppen (643m.ö.h) ner mot centrum

och för att ingen skall tvivla och ifrågasätta om vi verkligen varit uppe tog vi en bild med Haukeland Universitetssukhus mellan oss.

Hem vägen var inte lika brant men istället desto längre. Vi gick nu också i motvind genom ett fjällandskap mitt i Bergen!

Gick förbi en och annan ”hytta” uppe pÃ¥ toppen som hade utsikt över staden.

Vi skuttade vidare frÃ¥n sten till sten och mer än en gÃ¥ng kändes det som om vinden skulle blÃ¥sa omkull oss. DÃ¥ hände det vi var rädda för…

…ett tunt regn började falla. Falla är fel ord dÃ¥ det snarare flög horisontellt i den starka vinden och träffade vÃ¥ra ansikten som kalla och ytterst vassa nÃ¥lar! (det gÃ¥r gäss pÃ¥ den lilla sjön bakom oss)

Väl nere var all ”studentrumsÃ¥ngest” bortblÃ¥st (en ofrivillig ordvits, har bott för länge i Götet…). Tog mig ner till Rema som ligger nedanför sjukhuset och köpte mig lite te och choklad. Ligger nu i sengen och lyssnar pÃ¥ regnet.

Hoppas jag får jobba imorgon om jag kommer ur sängen vill säga! För träningsvärken kommer nog inte vara nådig!

/Andreas