För ett år sedan firade jag 17:e Maj i Årdal med 17:e Maj-tåg och ”softis” (mjukglass).

För två år sedan firade jag 17:e Maj på Karl Johan i Oslo.

I år missar jag denna fina dag då jag är hemma i Göteborg, men jag gläds likväl med alla Norrmän, Svenska sjuksköterskor och undersköterskor som får fira dagen på plats.

Gratulerar er alla med dagen och hoppas att ni får en strålande dag med mycket glädje (och softis)!

/Andreas

Denna gången är det inte Sahlgrenska i Göteborg, men Karolinska i Stockholm som går med ”brakförlust”. 330 miljoner dvs 300 heltidstjänster måste ”sparas” för balans står det i Svenskan…

Nej, säger jag. Alternativen är fler än ett, de är minst tre!

1. Sparka 300, som med största sannolikhet kommer bli i de vårdande professionerna. Detta säger jag av erfarenhet då alla som har följt med ett tag vet att landsting inte gärna sparkar byråkrater. Konsekvensen blir sämre vård till medborgarna, utbrända ssk:or och läkare som får offra sin hälsa för samhällets besparingar.

2. Tvinga svensken att bli friskare. Detta har man försökt ett tag genom att skicka sjuka till Socialen eller Arbetsförmedlingen, men utan större framgång. Förr eller senare hamnar de i vården igen och då ofta sjukare än tidigare…

3. Hmmm kanske tillföra de pengar, omstrukturera och planera för framtiden istället för att planera sjukvården ett år i taget. Helt enkelt göra det som krävs för att svensk sjukvård skall kunna bli så bra som svenska folket och svensk sjukvårdspersonal förtjänar nu och i framtiden!

Man brukar säga att ”Rom inte byggdes på en dag”. Det är sant, något vackert komplext och välfungerande tar lång tid att bygga, men det är lika sant att det ofta bara är ett ögonblicks verk att förstöra allt man har byggt upp.

Så varför är det alltid rassera man skall göra inom sjukvården, när vården behövs och när det knappast är någon svensk som vill offra sig och få en dålig vård när de blir sjuka.

För hur friska vi än är idag så blir vi sjuka en dag och frågan vi alla måste ställa oss är hur vi vill att vi och våra kära då skall vårdas!?

/Andreas

PS På den sista frågan svarar i alla fall jag ”I världens bästa sjukvård, kosta vad det kosta vill”!

I alla fall så är det något alla mödrar gör tidigt och ofta och alla fäder förr eller senare. Och i ljuset av det inte något unikt, men för den enskilda fadern, i alla fall för mig, så är det som att köra bil ensam första gången efter man tagit körkort. Ingen som kan ”rädda” en eller ta över, inget mentalt stöd eller några goda råd!

Kanske börjar någon förstå vart jag är på väg med detta inlägg?

Ja, rätt gissat!

Jag och Iris är ensamma hemma, utan fru/mammaJohanna inte bara en, men två nätter.

Johanna har är på tjej-weekend på Smögen. Tydligen har det utvecklat sig till en ”frusexa” för att kompensera för att jag och Johanna gifte oss i smyg för snart ett år sedan och fråntog våra vänner möjligheten att fira möhippa/svensexa oss. Facebook har i alla fall skvallrat om att ”MammaGiannis 1 år”-festen är trevlig och att fäder runt om i Sverige har ensamtid med sina barn…

Jag har inte varit nervös, men förväntansfull inför helgen och det kanske låter högtravande, men jag känner att jag har vuxit med uppgiften.

Vi har:

Varit på mingel fest/AfterWork (vi gick hem kl 19 för att inte missa grötstunden)

Fikat på stan.

Tränat på att äta ångad lax med potatis, morot som välsignats med olivolja och citron, iklädd nyinköpt haklapp-suit.

Och allt annat som man gör när man är ensam med barn tex natta, vila, hushållsarbeten, handla mat osv osv.

Helgens höjdpunkt måste vara när Iris vaknade kl 04.00 och var hungrig. Jag hade förberett så att jag hade allt jag behövde inom räckhåll så när jag  började skaka vällingen blev hon på ett strålande humör. Hon låg på mage och log ett nyfrälst leende och när hon sedan började äta var hon tvungen att ta pauser för att se mig i ögonen med trötta ögon och le, så nöjd var hon. Kanske det vackraste jag sett.

Känslan jag har i själen är ”Jag kan ta hand om mitt barn” och det känns fantastiskt!

Är det någon fader/moder som har liknande erfarenheter/tankar?

/Andreas

PS Som sagt, ett litet (så gott som obefintligt) steg för mänskligheten, min fru gör detta ofta, men ett stort för mig som man, far och make!

PPS Kolla etiketten ”pappablogg” om du är nyfiken på fler pappafunderingar…

Med Bach på stereon och ett porlande vårregn utanför fönstret är det ett under att jag inte gör samma sak!

För ett ganska bra tag sedan var jag med om något jag gärna slipper igen.

Ett personalmöte som började med att det informerades om att narkotika hade försvunnit ur ”knarkskåpet”. En utredning hade gjorts i största hemlighet och givit resultat. Den skyldiga sjuksköterskan fick hjälp med sitt missbruk, men skulle inte få återgå i tjänst.

Stämningen i personalrummet gick att ta på!

Vem, var frågan alla tänkte och när svaret kom tappade vissa hakan, andra började gråta. Det var som ni förstår en person som var omtyckt av alla och en ingen skulle misstänka för missbruk av tung narkotika.

De första Metadonpatienterna i Sverige var läkare som tagit morfin (har jag hört), titt som tätt står det om fall som dessa i media och alla har träffat någon som träffat någon… Alla sjuksköterskor har säkert någon gång undrat hur det känns, men från den tanken känns steget oerhört långt till att stjäla ur narkotikaskåpet, försöka dölja stölden och sedan gå hem och ta sitt Morfin.

Utan att veta så misstänker jag att det ligger någon form av psykisk ohälsa bakom tex depression. Att personen har flytt från en ohälsa in i en annan. Eller kan ren nyfikenhet få en att passera en sådan tydlig gräns? Väl passerad är kanske längtan efter kicken motivation nog att passera gränsen om och om igen?

Hur det än ligger till så är det tragiskt och jag hoppas att personen i fråga snart mår bättre.

Vad kan man då lära sig som sjuksköterska? Antagligen, än en gång, att missbruk och psykisk ohälsa inte bara finns i knarkarkvartar, på Plattan och bland ungdomar som klär sig konstigt och dansar i skogen. Missbruk och psykisk ohälsa finns mitt i bland oss och vår skyldighet som medmänniskor och sjuksköterskor är att vara vaksamma och fram för allt omtänksamma!

Tar gärna del av era tankar och erfarenheter här nedan

/Andreas

PS Gå gärna med i bloggens Facebookgrupp!

Har haft en riktigt bra vecka med inte bara mycket jobb, men också intressanta patientfall där jag har fått lära mig nya ting och patienter med problem som är större än hjärta-lungor där min ”bredd” som sjuksköterska med erfarenheter från andra typer av vård har kommit väl till pass.

Nu är det bara en aftonvakt kvar innan jag sätter mig i bilen och susar iväg mot Göteborg och familj, men först…

…den obligatoriska städningen!

Och på fredag är det LÖN

/Andreas

Grekiska folket har lagt sin röst!

Man har tagit besparingar och nedskärningar. Majoriteten av folket har insett att drastiska åtgärder krävs för att få ordning på systemet, men när man efter tre år endast kan se försämringar på horisonten, människor kastas ut i misär och det enda rådet man kan ge sina barn är ”försök att lämna landet”, då är det nog.

Grekerna idag upplever att de befinner sig i en hopplös nedåtgående spiral och att mer av Merkels, IMF:s och Europeiska Centarlbankens medicin bara gör ont värre. Man kan inte offra sina barns hela framtid för att rädda Tyska banker eller ett kantrat monetärt experiment, för det är det konsekvenserna är av förd politik!

Det politiska Grekland som vi kände det före igår är borta. Inget parti fick över 20%, ingen kommer att kunna bilda regering och det 6:e största är öppet facistiskt och använder inte helt sällan hitlerhälsningar på sina möten. Speciellt det sista får det att vända sig i magen på mig, men alla logiska symptom på en misslyckad politik!

Vad som väntar nu vet ingen. Lösningen kanske finns i mer besparingar, diktatur, eller kanske en invasion, fru Merkel?

/Andreas

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, GP, SvT1, SvT2, SVT3, SVT4

Får bra med jobb och allt är som det skall, om det inte hade varit för en hosta som inte vill försvinna. Känns som att det kittlar och retar längst ut i alveolerna och när jag hostar river och skrapar det bara. Klarar att hålla den tillbaka hyfsat på jobbet, men när det är dags att slappna av så kommer den igen. Aldrig haft något liknande och hoppas innerligt att den vill ge med sig snart, mycket snart!

Imorgon, eller rättare sagt idag är det också val i Grekland. Vad tro, vad tänka!? De två partierna som har byggt Grekland de 20 sista åren och som har fått det grekiska folket att komma fram till dagens desperata situation har fallit fritt i opinionssiffrorna. Europeiska Centralbanken lägger sig också i och säger att den nu gällande politiken måste fortsätta, annars! Härligt med demokrati…

Betänk att det idag antagligen väljs in ett parti i Greklands riksdag vars medlemmar gör nazisthälsningar och som bildar ”medborgargarden” som slår ner mörkhyade på gator och torg. Partiet Hrisi Avgi (Gyllene Gryning) fick 0,2% i förra valet och förväntas idag få 5%. I mina ögon ett tydligt tecken på desperation i landet! Ett tydligt tecken på att någonting måste hända!!!

Som ni förstår så blir det lite svårt att hålla tankarna på bloggen när man jobbar, hostar och tänker på sina landsmäns framtid…

Vad göra? Tittar på en TV-serie istället…

The Borgias säsong 2 som innehåller mord, intriger passion och sist men inte minst den vackra och mytomspunna Lukrezia Borgia.

Precis vad jag behöver!

/Andreas

SVT

Väl framme hade jag genomgått transformationen till sjuksköterska som gärna klär sig i vitt och som ser fram emot en veckas intensivt arbete (valde att inte dokumentera det sistnämnda tillståndet).

I Dagens Medicin har jag precis läst ett debattinlägg av Theo Bodin. Han skriver till sina läkarkolleger att de alla borde sluta upp bakom sjuksköterskornas krav på högre ingångslöner. Genom sin text visar han att det finns fler än vi själva som ser vårt arbete, att det finns medarbetare som har förstått vad vi gör och att de uppskattar det!

Sprid Theos ord vidare och låt dem inge hopp och inspirera.

Tack Theo!

/Andreas

PS Vill bara påpeka att bara för att det börjar bli ett bra tag sedan jag tjänade under 24 så betyder det inte att jag inte att jag inte känner samhörighet med dem som gör det. Jag har valt att ta min lönekamp på mitt sätt och det har funkat (för mig). Studenterna i 24-upproret tar också ansvar var och en för sig, tillsammans. Inspireras!

Jag hade kunnat kapitulera för den negativa känslan som lätt infinner sig i kropp och själ när man är ”lite” dagen-efter-Valborgtrött, och har min sista lediga dag innan jag skall lämna familjen för en Norgevecka efter tio underbara lediga dagar (varav 7 i Paris).

Som tur är så har jag vänner som ser till att jag får annat att tänka på.

Sol och båtslip

med lite bryggfika tillsammans med en god vän var precis vad dagen behövde och en värdig avslutning på denna tiodagarsperiod!

Att åka bort och jobba en vecka då och då är priset jag får betala för all denna tid med familjen och när jag imorgon lämnar dem har jag massor med fina minnen som kommer få tiden att gå fortare, så klart en mängd från Paris, men också små enkla och helt fantastiska!

Som när Iris igår smakade på gräs första gången (antagligen inte sista)…

/Andreas

Dock ej några Eifeltorn…

Tänkte gå på lite finare resaturang sista kvällen, men varken föräldrar eller bebis var särskilt upplagda, eller rättare sagt vi kände oss alla ganska trötta och slitna…

Fick bli lite balkongmys istället samtidigt som iris fick härja fritt på golvet, något hon har saknat.

När vi nu sitter här och suger i oss våra läckerheter kan vi nästan höra hur Rodolfo finner Mimí:s kalla hand i en dunkel vindsvåning lite längre bort…

Visste inte vad jag skulle tänka eller tro om denna staden, men jag måste säga att jag älskar den!

Hela staden är lite som Louvren, i vart rum/kvarter finns ett mästervärk. Det handlar bara om att ta sig tid att gå mellan de mest kända via lite senvägar så att man inte missar de mindre kända pärlorna

/Andreas