Finns inga hinder för någon att bygga ett sjukhus och bedriva vård. Förstår inte vad du menar med ”politiskt morstånd”. Tror du inte att icke skattefinansierad vård hade utveklats om det hade funnits en marknad för det?

Det finns däremot ett politiskt motstånd mot att sälja ut landstingens sjukhus och sedan låta dem drivas i privat regi, men fortfarande med skattemedel, men det är en annan sak!

Firar på Karl Johan!

De lovade regn men inget regn ännu!! Solen skiner!! Hurra!!

Källa: http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2012/2012-2-2/Documents/Ekonomiska-analyser.pdf

Svenska skatteintäkter var 2010 1506,9 miljarder kronor. Kan inte (nu) finna hur dessa har förändrats över tid, men ser man på Stadsbudgetens inkomster så var de år 2000 800 miljareder kr och 2011 872,4 miljarder dvs en ökning på ca 10%, men merparten av åren där emellan har inkomsterna varit lägre än år 2000:s inkomster.

http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Skatter/Skattetryck/Skatteintakter-per-skatt/
http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Offentlig-ekonomi/Statsbudget/Statsbudgetens-inkomster/

Räknar man in inflation så är det en tydlig minskning av statens inkomster och sätter man siffrorna i relation till BNP, som under perioden har ökat med 20%, så har Statens inkomster minskat kraftigt.

Vad gäller privat sjukvård så är marknaden för denna väldigt liten så länge den inte betalas med skattemedel. Det är inte så många som är intresserade av ny höft för 250′ om man kan få en som man redan har betalat för en månad senare.

Var ute och seglade en vecka en gång med en fransk börsmäklare i Stockholms skärgård. Han tyckte det var befängt att låta det regna skattepengar över riskkapitalbolag som investerade i Svensk välfärd. Dessa företagen är intresserade av en och bara en sak och det är vinstmaximering och skattminimering. Hans åsikt var att det kunde vara fritt fram att starta privata skolor och sjukhus, men att då låta ”kunderna” betala själva, jag delar stort sett hans åsikt.

Han konstaterade också, precis som jag att det är väldigt få som är intresserade av att betala 50′/IVA-dygn, ca 100′ för en höftprotes eller 50′/skolår…

Men för att parafrasera Thatcher: problemet är ju inte att rika får bättre och snabbare vård via privatvård…utan om den offentliga vården blir sämre!

Och trots att jag står mer åt höger än vad författaren till bloggen gör …så är grundfrågan för mig:
Ska man drabbas genom sämre eller rättare sagt, mindre kvalitativ vård endast pga att man inte har pengar att betala för det. Svaret för mig blir nej. Vård vid sjukdom/olycka ska inte avspeglas i plånboken anser jag..kan själv inte riktigt etiskt försvara det.
Och nu blir det motsäggelsefullt..jag är ändå till 100 % för privat sjukvård i alla former och att man ska få tjäna pengar på det!..:-) (nä jag försvarar inte Carema-skandalen…eller dom andra misskötsel-skandalerna som sker i kommunens namn…)

Hade varit intressant och se ett diagram på hur mycket skattemedel som går till den offentliga vården för varje år, låt oss säga ifrån -94 då Sverige hade återhämtat sig ifrån bankkrisen. Jag gissar på att skattemedlena har stigit genomsnittligt för varje år. Som sagt gissar..:-) Fanns tidigare en intressant dokumentär på SVT-play som jag tror hette ”Välfärdsmysteriet” som tog upp just detta

Sjukhusdirektör Birgir Jakobsson anser att kostnadsutvecklingen under det senaste halvåret har varit ”enorm”. Han bedömer den ekonomiska situationen som mycket bekymmersam.
– Det här är en mycket allvarlig situation där alla måste ta sitt ansvar. Jag tycker naturligtvis att det är frustrerande att vi återigen hamnar i en situation där vi måste sänka kostnaderna på kort sikt när vi haft ett inbyggt system för kostnadskontroll på lång sikt, säger Birgir Jakobsson.

Hur har den här situationen kunnat uppstå?
– Det är många bäckar små. Främst handlar det om att de handlingsplaner för effektivisering som verksamheterna tog fram inför 2012 inte har genomförts i tillräcklig utsträckning. Kostnaderna för första kvartalet har varit för höga i förhållande till budget. Vi har uppmärksammat detta för sent.

Vems fel är det?
– Jag vill inte utse några syndabockar. Det är jag som är ytterst ansvarig. Men vi verkar i en komplex miljö, med bland annat ett ersättningssystem som gör det svårt för verksamheterna att överblicka sin ekonomi.

Trots att sjukhusets utgifter generellt har ökat i förhållande till intäkterna, är det relativt få kliniker som står för största delen av budgetöverskridandet. Inom dessa verksamheter krävs nu omedelbara åtgärder för att hejda utvecklingen, menar Birgir Jakobsson.
– Vi kommer nu att ställa stenhårda krav att de kliniker som överskrider sin budget anpassar sig till sina kostnadsnivåer. De får i uppdrag till den 15 juni att redovisa trovärdiga handlingsplaner för hur de ska komma till rätta med sin kostnadsnivå. Övriga kliniker måste jobba med hur de ska ta sig an effektiviseringskraven för 2013.

Kan det bli tal om varsel av personal?
– Jag tror inte att vi ska behöva tillämpa varsel i det här läget. Det kommer i stället att handla om att avsluta vikariat, inte fylla på vakanser eller ersätta naturliga avgångar, exempelvis pension. Vi har en personalomsättning på 10-15 procent, och det är här vi får reducera.

Konkret innebär de planerade åtgärderna en minskning av bemanningen med cirka 300-400 tjänster. Bemanning av vårdplatser i sommar undantas. Utöver minskad personalstyrka kommer strategiska satsningar och planerade investeringar att senareläggas. Andra åtgärder blir stopp för inköp som inte är kopplade till patienter.

Hur kommer åtstramningen att drabba patienterna?
– Patienterna ska inte drabbas. Säkerheten får inte riskeras på något sätt. Däremot kan produktionen och tillgängligheten komma att gå ner tillfälligt, säger Birgir Jakobsson.

Karolinska Universitetssjukhuset har hamnat i en tuff ekonomisk situation, där kostnadsutvecklingen ökar snabbt. Karolinskas budget överskrids i dag med ungefär en miljon kronor om dagen. Birgir Jakobsson, du är sjukhusdirektör, vilken är den bakomliggande orsaken som har gjort att vi hamnat i den här situationen?

Birgir Jakobsson: Det är en blandning av flera saker, men det viktigaste är att vi har hamnat på efterkälken i att genomföra våra kostnadssänkande åtgärder som vi måste genomföra inför varje år. Vi förväntas inför varje år effektivisera vår verksamhet med två procent. Det är ett landstingsövergripande mål och uppdrag som vi har. Och vi har hamnat kanske ett halvår efter i den processen. Vilket innebär att nu står vi här med handlingsplaner för innevarande år som vi bara delvis och i liten utsträckning har genomfört, och så blickar vi framåt mot nästa år som är 2013 som också kräver att vi sänker kostnaderna med 250 miljoner kronor. Så det blir, på det här halva året som vi har halkat efter, frågan om väldigt svåra och stora summor som vi måste effektuera. Så det är en förklaring, det är inte flera år av försummelser, utan det är en kort tid som vi inte riktigt har orkat hålla i vår kostnadsutveckling.

Kan du beskriva vad som nu måste göras för att vi ska hamna i fas igen?

Birgir Jakobsson: Det som först måste göras är att vi måste hejda vår kostnadsutveckling. Den måste snabbt ner på en acceptabel nivå. En acceptabel kostnadsökning år för år ligger på cirka tre procent, vi ligger på 67 procent just nu. Det är ohållbart. Så vi måste tillbaka till en kostnadsutveckling på tre procent. Det innebär att vi innevarande år och med sneglande på nästa år måste se till att vi kommer in i nästa år med rätt kostnadsnivå.

Hur ska det gå till?

Birgir Jakobsson: Det första vi har gjort är att försöka sätta stopp för att vi blöder. Karolinska Universitetssjukhuset blöder en miljon kronor om dagen, i för mycket kostnader i förhållande till intäkter. Den blödningen måste stoppas. Och därför har vi vidtagit ett antal åtgärder: till exempel att stoppa onödiga inköp som inte absolut måste göras, stoppa anställningar, med undantag för att vi måste bemanna upp inför sommaren. En rad åtgärder som stramar åt kostnadsökningen. Sen måste vi titta på långsiktiga planer. Då har vi begärt av klinikerna att de kommer med kvalitetssäkrare åtgärdsplaner för 2012. Deadline för det är mitten av juni. De planerna måste då innebära att man faktiskt håller sin budget för 2012.

Du pratar om att stoppa onödiga inköp, vilka inköp skulle det kunna vara?

Birgir Jakobsson: Ett exempel på inköp som vi kanske kan vänta med är möbler eller inköp som inte direkt är relaterade till vården. Man kan titta på telefoner, etcetera. Det finna massa varor som vi köper dagligen som kanske inte riktigt behövs för vården just i stunden.

Kommer alla kliniker på sjukhuset att påverkas lika mycket? Det finns vissa kliniker som överskrider budgeten mer, kommer det att riktas särskilda åtgärder mot dem?

Birgir Jakobsson: Vi kommer att rikta särskilda åtgärder mot de kliniker som kraftigt överskrider sin budget under det här året. Det blir så att uppdraget blir olika under 2012, men inför 2013 har alla ett uppdrag att se över sina saker, så hur vi fördelar det där det vet jag inte exakt i dagsläget. Men där kan man tänka sig en viss variation mellan klinikerna. Det har vi inte diskuterat ännu.

Personalsituationen med icke förlängda vikariat, kommer det att påverka hela sjukhuset eller just de särskilda klinikerna?

Birgir Jakobsson: Det kommer säkert att påverka hela sjukhuset. Det jag har sagt och är väldigt angelägen om är att vi inte slår sönder de stora övergripande systematiska förbättringsprojekt som vi har på sjukhuset. Där vi har förbättrat och där det bedrivs systematisk förbättringsarbete, där vi har anpassat bemanningen till patientflödena, etcetra, att vi inte slår sönder dem. Så det är en viktig fråga. Men i stort så måste vi backa vår bemanning till sannolikt, jag har inte riktigt siffrorna, men till 2010 års nivå, i varje fall minst ett år tillbaka.

Kommer vårdkvalitén att påverkas av det?

Birgir Jakobsson: Jag hoppas inte det. Det är klart att det alltid finns risker att patienter kommer i kläm när vi sänker kostnaderna på det här sättet som vi måste göra. Men det vi har sagt är att patientsäkerheten inte får äventyras. Säkerheten för de patienter som vi har att ta hand om den får inte på något sätt kompromissas med. Däremot kan det bli så att tillgängligheten försämras under en övergående tid.

Hade alla accepterat den ”brutala verkligheten” så hade vi levt kvar under de förhållanden som gällde under 1800-talet, eller de vårdpremisserna som gäller i USA.

Som människor har vi möjlighet att skapa den framtid och det samhälle vi önskar. Det är den tanken som har skapat framgångs-Sverige med god vård och skola för alla.

Myten om att detta inte längre är möjligt och gå tillbaka till 1800-talet odlas av vissa, men tanken delas inte av alla!