Denna gången är det inte Sahlgrenska i Göteborg, men Karolinska i Stockholm som går med ”brakförlust”. 330 miljoner dvs 300 heltidstjänster måste ”sparas” för balans står det i Svenskan…

Nej, säger jag. Alternativen är fler än ett, de är minst tre!

1. Sparka 300, som med största sannolikhet kommer bli i de vårdande professionerna. Detta säger jag av erfarenhet då alla som har följt med ett tag vet att landsting inte gärna sparkar byråkrater. Konsekvensen blir sämre vård till medborgarna, utbrända ssk:or och läkare som får offra sin hälsa för samhällets besparingar.

2. Tvinga svensken att bli friskare. Detta har man försökt ett tag genom att skicka sjuka till Socialen eller Arbetsförmedlingen, men utan större framgång. Förr eller senare hamnar de i vården igen och då ofta sjukare än tidigare…

3. Hmmm kanske tillföra de pengar, omstrukturera och planera för framtiden istället för att planera sjukvården ett år i taget. Helt enkelt göra det som krävs för att svensk sjukvård skall kunna bli så bra som svenska folket och svensk sjukvårdspersonal förtjänar nu och i framtiden!

Man brukar säga att ”Rom inte byggdes på en dag”. Det är sant, något vackert komplext och välfungerande tar lång tid att bygga, men det är lika sant att det ofta bara är ett ögonblicks verk att förstöra allt man har byggt upp.

Så varför är det alltid rassera man skall göra inom sjukvården, när vården behövs och när det knappast är någon svensk som vill offra sig och få en dålig vård när de blir sjuka.

För hur friska vi än är idag så blir vi sjuka en dag och frågan vi alla måste ställa oss är hur vi vill att vi och våra kära då skall vårdas!?

/Andreas

PS På den sista frågan svarar i alla fall jag ”I världens bästa sjukvård, kosta vad det kosta vill”!

I alla fall så är det något alla mödrar gör tidigt och ofta och alla fäder förr eller senare. Och i ljuset av det inte något unikt, men för den enskilda fadern, i alla fall för mig, så är det som att köra bil ensam första gången efter man tagit körkort. Ingen som kan ”rädda” en eller ta över, inget mentalt stöd eller några goda råd!

Kanske börjar någon förstå vart jag är på väg med detta inlägg?

Ja, rätt gissat!

Jag och Iris är ensamma hemma, utan fru/mammaJohanna inte bara en, men två nätter.

Johanna har är på tjej-weekend på Smögen. Tydligen har det utvecklat sig till en ”frusexa” för att kompensera för att jag och Johanna gifte oss i smyg för snart ett år sedan och fråntog våra vänner möjligheten att fira möhippa/svensexa oss. Facebook har i alla fall skvallrat om att ”MammaGiannis 1 år”-festen är trevlig och att fäder runt om i Sverige har ensamtid med sina barn…

Jag har inte varit nervös, men förväntansfull inför helgen och det kanske låter högtravande, men jag känner att jag har vuxit med uppgiften.

Vi har:

Varit på mingel fest/AfterWork (vi gick hem kl 19 för att inte missa grötstunden)

Fikat på stan.

Tränat på att äta ångad lax med potatis, morot som välsignats med olivolja och citron, iklädd nyinköpt haklapp-suit.

Och allt annat som man gör när man är ensam med barn tex natta, vila, hushållsarbeten, handla mat osv osv.

Helgens höjdpunkt måste vara när Iris vaknade kl 04.00 och var hungrig. Jag hade förberett så att jag hade allt jag behövde inom räckhåll så när jag  började skaka vällingen blev hon på ett strålande humör. Hon låg på mage och log ett nyfrälst leende och när hon sedan började äta var hon tvungen att ta pauser för att se mig i ögonen med trötta ögon och le, så nöjd var hon. Kanske det vackraste jag sett.

Känslan jag har i själen är ”Jag kan ta hand om mitt barn” och det känns fantastiskt!

Är det någon fader/moder som har liknande erfarenheter/tankar?

/Andreas

PS Som sagt, ett litet (så gott som obefintligt) steg för mänskligheten, min fru gör detta ofta, men ett stort för mig som man, far och make!

PPS Kolla etiketten ”pappablogg” om du är nyfiken på fler pappafunderingar…

Med Bach på stereon och ett porlande vårregn utanför fönstret är det ett under att jag inte gör samma sak!

För ett ganska bra tag sedan var jag med om något jag gärna slipper igen.

Ett personalmöte som började med att det informerades om att narkotika hade försvunnit ur ”knarkskåpet”. En utredning hade gjorts i största hemlighet och givit resultat. Den skyldiga sjuksköterskan fick hjälp med sitt missbruk, men skulle inte få återgå i tjänst.

Stämningen i personalrummet gick att ta på!

Vem, var frågan alla tänkte och när svaret kom tappade vissa hakan, andra började gråta. Det var som ni förstår en person som var omtyckt av alla och en ingen skulle misstänka för missbruk av tung narkotika.

De första Metadonpatienterna i Sverige var läkare som tagit morfin (har jag hört), titt som tätt står det om fall som dessa i media och alla har träffat någon som träffat någon… Alla sjuksköterskor har säkert någon gång undrat hur det känns, men från den tanken känns steget oerhört långt till att stjäla ur narkotikaskåpet, försöka dölja stölden och sedan gå hem och ta sitt Morfin.

Utan att veta så misstänker jag att det ligger någon form av psykisk ohälsa bakom tex depression. Att personen har flytt från en ohälsa in i en annan. Eller kan ren nyfikenhet få en att passera en sådan tydlig gräns? Väl passerad är kanske längtan efter kicken motivation nog att passera gränsen om och om igen?

Hur det än ligger till så är det tragiskt och jag hoppas att personen i fråga snart mår bättre.

Vad kan man då lära sig som sjuksköterska? Antagligen, än en gång, att missbruk och psykisk ohälsa inte bara finns i knarkarkvartar, på Plattan och bland ungdomar som klär sig konstigt och dansar i skogen. Missbruk och psykisk ohälsa finns mitt i bland oss och vår skyldighet som medmänniskor och sjuksköterskor är att vara vaksamma och fram för allt omtänksamma!

Tar gärna del av era tankar och erfarenheter här nedan

/Andreas

PS Gå gärna med i bloggens Facebookgrupp!

Grekiska folket har lagt sin röst!

Man har tagit besparingar och nedskärningar. Majoriteten av folket har insett att drastiska åtgärder krävs för att få ordning på systemet, men när man efter tre år endast kan se försämringar på horisonten, människor kastas ut i misär och det enda rådet man kan ge sina barn är ”försök att lämna landet”, då är det nog.

Grekerna idag upplever att de befinner sig i en hopplös nedåtgående spiral och att mer av Merkels, IMF:s och Europeiska Centarlbankens medicin bara gör ont värre. Man kan inte offra sina barns hela framtid för att rädda Tyska banker eller ett kantrat monetärt experiment, för det är det konsekvenserna är av förd politik!

Det politiska Grekland som vi kände det före igår är borta. Inget parti fick över 20%, ingen kommer att kunna bilda regering och det 6:e största är öppet facistiskt och använder inte helt sällan hitlerhälsningar på sina möten. Speciellt det sista får det att vända sig i magen på mig, men alla logiska symptom på en misslyckad politik!

Vad som väntar nu vet ingen. Lösningen kanske finns i mer besparingar, diktatur, eller kanske en invasion, fru Merkel?

/Andreas

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, GP, SvT1, SvT2, SVT3, SVT4

Väl framme hade jag genomgått transformationen till sjuksköterska som gärna klär sig i vitt och som ser fram emot en veckas intensivt arbete (valde att inte dokumentera det sistnämnda tillståndet).

I Dagens Medicin har jag precis läst ett debattinlägg av Theo Bodin. Han skriver till sina läkarkolleger att de alla borde sluta upp bakom sjuksköterskornas krav på högre ingångslöner. Genom sin text visar han att det finns fler än vi själva som ser vårt arbete, att det finns medarbetare som har förstått vad vi gör och att de uppskattar det!

Sprid Theos ord vidare och låt dem inge hopp och inspirera.

Tack Theo!

/Andreas

PS Vill bara påpeka att bara för att det börjar bli ett bra tag sedan jag tjänade under 24 så betyder det inte att jag inte att jag inte känner samhörighet med dem som gör det. Jag har valt att ta min lönekamp på mitt sätt och det har funkat (för mig). Studenterna i 24-upproret tar också ansvar var och en för sig, tillsammans. Inspireras!

Se på klassist konst tex Mona Lisa på Louvren går bra…

 Bara bebisen får mat ibland, här framför Medusas Flotte av Gèricault.

Se på ”radikala abstraktionister” på Centre Pompidou, inte heller omöjligt.

Bara bebisen får lite mat när föräldrarna tar ett glas Chablis i den fina baren med

den ännu finare utsikten längst upp i museet.

Se på Eifeltornet? Jajamen,

bara man är redo när bebisen blir panikhungrig i nästa stora korsning…

Fransk 18- tidigt 19-talskonst på Musé l’Orsay förtrollade bebisen till den grad att hon ibland blev huvudatraktionen, men mycket intryck krävde påfyllning.

I den före detta tågstationens överdådiga restaurang!

Lite då och då så har föräldrarna också behövt påfyllning och då har bebisen passat på att få lite…

gos i pappas armhåla (fantastisk löksoppa),

ett smakprov (Beuf Borgignon var uppskattat)

eller en lekstund, som här på Svenska Klubben:s Jazz Onsdag som varmt rekommenderas!

Sällan man lyssnar på jazz i så fina lokaler

och på adresser av detta slag (mellan Louvren och Place de la Concorde, bokstavligt talat)!

Allt detta sliter så klart både på bebis och föräldrar,

men det är inte heller det ett problem så länge man lyssnar på det behovet också och unnar sig sovmorgnar och vilostunder när kroppen behöver det!

Det finns säkert saker man inte kan göra när man har med sig en bebis när man är ute och reser, men med lite sunt förnuft och lite planering så finns det desto fler man KAN göra! Och man skall inte underskatta sina medmänniskors hjälpsamhet när de får se att man har en bebis med sig, helt plötsligt så blir inget svårt eller besvärligt!!!

Så nu, efter denna frukostblogg där bebisen så klart också skulle ha lite smörgås (för husfridens skull) är det dags att gå ut och upptäcka fler saker man kan göra med bebis i Paris.

Återkommer!

/Andreas

PS Som ni förstår så har vi det väldigt bra här och jag har ingen egentlig anledning att vara på dåligt humör, men när SVT Debatt ringer och frågar om man vill vara med o prata sjuksköterskelön så svider det lite…

Tror personligen inte vi kan bli riktigt lyckliga förrän vi har försonats med vår egen dödlighet. Och hur kan livet bli helt om vi förtränger en av två ting alla levande varelser måste gå igenom!? Först när vi accepterar livets obönhörliga faktum, att vi alla föds och så småningom kommer att dö, kan vi göra rätt prioriteringar i livet och förstå vad som verkligen är viktigt.

Argumentera gärna emot, men jag tycker att vi alla borde följa uppmaningen som står vid ingången till en av Göteborgs begravningsplatser:

TÄNK PÅ DÖDEN (inte altid men lite då och då).

/Andreas

PS Jag vet att jag lite då och då återkommer till detta ämne, men hur kan jag inte göra det när mitt/vårt yrke hela tiden tvingar mig att tänka på det!? Kanske också en av anledningarna till att jag tycker om att vara ssk:a? Det är svårt att blunda för livets spelregler.

PPS Allt detta högtravande skriveri om dödlighet betyder inte att jag har nått mitt mål att acceptera min och andras mortalitet, men kanske är det mitt sätt att bearbeta mina upplevelser och komma lite närmare målet?

Osäker? Se det igen!

Har du sett klippet!? Fick du åtminstone lite gåshud?

Tänk då hur det känns att se en skolad tenor sjunga prinsen Calafs magiska aria om att ”ingen sover” iklädd kostym i siden och ej tagen ur sitt sammanhang!

Jag gjorde det på GöteborgsOperan 2006, flög till London 2009 för att min Johanna också skulle få göra det och blev överlycklig när jag härom veckan fick reda på att GO sätter upp den igen till hösten (med samma scenografi som 2006).

DN skrev 2006 ”En klockren och bedövande vacker Turandot”.

Turandot innehåller enligt mig allt en opera skall innehålla vänskap, kärlek, passion och ond och bråd död. Att det dessutom är nästan 200 personer på scen som mest, varav merparten sjunger, gör att man måste ha med sig servetter för att torka tårar och säkerhetsbälte för att inte blåsa ur stolen. Missa inte när prinsens riskerar allt för att vinna den dödligt vackra prinsessans gunst!

Om man inte gör som jag och köper abonnemang (jag tog det stora abonnemanget med extra allt) så släpps biljetterna den 23:e April (läs mer om föreställningen här).

Våga, du kommer inte ångra dig!

Som ni förstår så är det inte Paul Potts som sjunger Calaf…

/Andreas

PS Nessun Dorma är enligt mig inte den bästa arian i Turandot och tycker ni jag är pretto så kan jag upplysa er om att detta är min ”just out of bed”-frisyr  efter att ha…

…spelat PlayStation en halv natt. Inte så ”pretto”…

Så än en gång: Sjuksköterskestudenter som säger ”inte under 24.000″ stå på er och som sagt, får ni inte vad ni vill så ses vi i Norge (gäller er andra också)!

/ProggAndreas

Sedan vi fick vår underbara lilla dotter så har det varit så till 100%. Jag har åkt till Norge 4-7 dagar och när jag kommit hem så har jag spenderat så mycket tid som möjligt med dem.

Nu är det påsk och jag jobbar på en Vårdavdelning I Beredskap (VIB) som har öppnat på Mölndals Sjukhus för att inte påskbelastningen skall bli för stor på övriga avdelningar. Att komma hem till en tyst lägenhet var mycket märkligt!

Fru och dotter är hos sin mor(mor) och (mor)far och äter tydligen påsktårta.

Trots att jag bara varit hemma en timme efter jobbet så har jag vid flera tillfällen stannat upp för att lyssna och vid en gång vent mig om för att gå in och titta på min dotter. Var gång har det huggit till i hjärtat av saknad.

Hmmmm hur känns det då när barnet skall flytta hemifrån!? Jaja, det blir en senare fråga och den som har tålamod kan säkert läsa hur jag kommer uppleva det här på bloggen och sisådär 40-50 år…

Imorgon blir det åter upp tidigt för ännu en dag i Mölndal och sedan ett sista-minuten-Påsk-firande med svärföräldrar och familj.

Även om det är en hel timme Kristi uppståndelse skriver jag Glad Påsk och på grekiskt maner proklamerar jag Hristos Annesti!

/Andreas

PS Ser att jag stavade Hristos med X förra året. Det beror på att X utalas H på grekiska. Lägger ni till detta att P utalas R (andra bokstaven i ”frälsarens” namn) så har ni förklaringen till den så vanliga symbolen

som är ”rena rama grekiskan”…